Linné
IDLES
Way Out West, 8/8 – 2019
Publicerad: 9 augusti 2019 av
Jonathan Bonn
Vid första anblick verkar IDLES nog betydligt mer skrämmande än vad de är. Fem arga män som spelar råbarkad punk känns inte som det optimala upplägget för ett kramkalas, men IDLES är inte heller vilket punkband som helst. När de äntrar Linnétältet som andra akt på torsdagseftermiddagen är stämningen allt annat än aggressiv, men trots det är det nog få som förväntar sig att dagens, om inte festivalens, mest kärleksfulla spelning just ska äga rum.
Efter en smått trevande inledning med Heel/Heal drar IDLES igång det närmaste de någonsin kommit en hitsingel – Never Fight a Man With a Perm från deras senaste album Joy as an Act of Resistance. Mark Bowen lägger en knivskarp gitarrslinga och frontmannen Joe Talbot spottar ur sig orden som om hans liv hängde på det. Det dröjer inte många sekunder innan dagens första moshpit öppnar sig, och den varan ska det komma att bli mer av. Mother och Faith in the City framförs med sådan intensitet att det nästan går att ta på Talbots ilska och frustration över samhällets orättvisor. “How are you feeling?” frågar han publiken, och får ett jubel i gensvar. “Me too,” svarar han, “because I’m not in the UK”.
-
Den ilska som riktas mot makthavare, rasister och toxisk maskulinitet får en motpol i den genuina kärlek och uppskattning som råder – såväl bandmedlemmarna emellan som mellan bandet och publiken. Divide and Conquer är en dånande känga mot privatiseringar och nedskärningar i välfärden (“A loved one perished at the hand of the baron-hearted right”) som blir direkt avlöst av den okonstlade kärleksförklaringen Love Song (“I fucking love you / I really love you / Look at the card I bought / It says ‘I love you’”).
Gitarristen Lee Kiernan dyker in i publikhavet och blir omfamnad av hundratals främlingar innan han crowdsurfar ut – samtidigt har en look-alike från publiken fått ta hans plats på scen, och blir instruerad av basisten Adam Devonshire hur man spelar outrot. Kramar utbyts innan Talbot introducerar Danny Nedelko som “a song about the best thing that’s ever happened to Britain – immigration”. Publikhavet studsar, kramas och sjunger med, Mark Bowen tar sig en egen crowdsurfingtur, och kvällens femtioelfte moshpit öppnar sig. Allt är i sin ordning.
IDLES tycks ha hittat den gyllene medelvägen mellan hat och kärlek – det blir tydligt nog på skiva, men i livesammanhang blir budskapet än mer konkret och potent. De är skitförbannade, ingen tvekan om det, men inte på allt och alla. Hatet riktas mot de som förtjänar det allra mest, och kärleken mot de som behöver det allra mest. Spelningen i Linnétältet blir en punkuppvisning i sin allra renaste form – en krigsförklaring mot allt som splittrar oss som människor, men också en hyllning till gemenskap, förståelse och mänsklig värme. Världen må vara kall och hård, men i dag gör IDLES den en aning varmare.
-
