För snart fyrtio år sedan flyttade Iggy Pop och David Bowie till Berlin. Tillsammans skapade de två av Iggy Pops absolut finaste verk – The Idiot och Lust for Life. Dessa två album tog fram andra sidor av Iggy Pop, fyllda av eftertanke och inåtblickande, vilket är sidor som fortsatt dominera hans album sedan dess. Han har dock aldrig nått samma höjder som soloartist igen – kanske behöver Iggy Pop en utomstående artist att bolla sina idéer med.
Förra året hörde han av sig till Josh Homme (Queens of the Stone Age, Eagles of Death Metal) och frågade om han ville jobba tillsammans. Han skickade tydligen några låttexter och anteckningar från sin tid med Bowie. Det tycks ha varit tydligt för alla parter redan från början vilka skor Homme förväntades fylla.
Trots att Iggy Pop på ett sätt verkar evigt ung när han framträder i bar överkropp på sina spelningar, är det tydligaste intrycket av Post Pop Depression att Iggy Pop är otroligt gammal. Vilket också tycks vara budskapet han vill förmedla med skivan. De flesta låtar cirkulerar indirekt eller direkt kring hans ålder, och ibland till och med hans till synes ovilja att vilja leva. På skivans sista spår, Paraguay, har han en rant om hur värdelös världen är, att han drömmer om att komma till en ny värld, att han ska flytta till Paraguay, där han kan leva med människor som fortfarande har själ, där han inte behöver möta kritik. Iggy Pop tycks vara less på informationssamhället, och pratar om att han är ”sjuk” på grund av det, men framställer sig själv mest som en bitter gammal gubbe. Det känns lite för lätt att retirera till ”det var bättre förr” i hans ålder.
Men, lyckligtvis tycks Iggy Pop fortfarande kunna alstra energi som inte härstammar från bitterhet. Skivans bästa spår, Gardenia, är det bästa han har gjort på decennier. Josh Homme körar (medvetet?) på samma sätt som Bowie gjorde på The Idiot och Lust for Life, och ger tillsammans med de svävande gitarrerna låten en luftighet som fond mot Iggy Pops grumliga pratsång. På American Valhalla sjunger han om lite mer raffinerade tankar kring döden och sitt liv, med ett outro som nästan blir obehagligt när han ensam kvar i mixen berättar ”I’ve nothing but my name”.
Post Pop Depression gnistrar stundtals till, men ofta kollapsar det under sin egen tyngd. Josh Homme bidrar med vital energi, men även om det är Iggy Pops mest inspirerade utgivning på åratal så tycks han behöva gräva långt ner för att hitta något som flyter. Iggy Pop har öppnat för att Post Pop Depression kan vara hans sista album någonsin – helt enkelt för att inte orkar albumprocessen längre. Som ett diskografi-avslut är det definitivt värdigt, men framför allt är det talande för hans karriär – höga toppar, djupa dalar och en del mitt emellan.