Iiris Viljanen
Umeå Open, 8/4 – 2016

Iiris Viljanen lägger sig som ett lugn över Umeå Open. Strax innan har besökarna fått välja mellan stöket på Dolores Haze och Katohjärtas skrammelpop, och den som inte är på Sagateatern kan i stället befinna sig på de betydligt livligare postpunkakterna Nicole Sabouné eller Moon City Boys. Viljanen är något helt annat: hon stannar upp en rusande trafik och ser alla som kutar runt som idioter rakt i ögonen. Med bara ett piano som instrument gör hon en konsert som är gråtmild men inte ynklig, sorgsen men inte hopplös.

I sina texter ställer hon de svåraste frågorna på de enklaste sätten. Sådana som är omöjliga att besvara just för att de handlar om saker som inte är rationella: “Varför hör du av dig på natten när du precis har lämnat mig?”. Säg det. Det är rader om alldagliga händelser, små detaljer som är fulla av känslor som Iiris plockar upp och sätter ord på. Som att vakna till av ett sms från ett ragg mitt i natten som ängsligt vill att man ska ta sig ner på stan och man tänker att hen nog ändå är likadan som en själv. Det är rader som är så fängslande att man måste vrida och vända på dem för att hitta ut: “Om jag investerar i dig så kommer kronan att falla” sjunger hon på kvällens sista låt om omöjlig kärlek, en rad som hänger kvar hela kvällen. Hennes musik är frågor hängandes i luften, ett meddelande som inte besvarats men som är “Visat 02.16”, en illustration av den eviga väntan på det rätta ögonblicket.

Men det är en stor sak att skriva något och en ännu större sak att lyckas framföra det utan att tappa gnistan. Iiris Viljanen tappar ingenting, utan lyckas lyfta fram varenda ord så att vi lyssnar. Hennes leverans är att likna med ett sjukt hiphopflow, inte alls olikt Erik Lundins intensiva spelning dagen innan. Egentligen skiljer det inte mycket mer än dialekten: i stället för Lundins västerortsmål bryter Viljanens vasadialekt igenom. Det är å ena sidan vänare, men viker å andra sidan inte undan blicken ens för en sekund.

Av alla låtar som framförs får vi inte höra någonting från Viljanens tidigare band Vasas flora och fauna, som hon lämnade i samband med att skivan Släkt med Lotta Svärd gavs ut i fjol och satte henne på kartan. Hon försöker inte rida på någon form av framgångsvåg, vilket visserligen är lite synd när vi inte får höra alla berättelser från det albumet, men samtidigt mest bara är imponerande. Den enda solosingeln Årstavikens strand får sällskap av material från den kommande fullängdaren och om hon lyckas fånga sin trollbindande livenärvaro på den inspelningen så lär det bli en helt fantastisk sådan. Det finns ingenting som pekar på motsatsen.