Imagine Dragons
Hultsfredsfestivalen, 13/6-2013

Ett par minuter innan Imagine Dragons ska börja spela har britterna Bastille precis slutat på andra sidan området. Således panikspringer hundratals festivalbesökare igenom leran mot Hultsfreds största scen. Stämningen är förvånansvärt hög, för många är det här en av festivalens absoluta höjdpunkter. Regnet har nu också mattats något, men himmelen har ännu samma nyans som småstenen på marken, eller bandets tröjor. Fyra nyanser av grått med andra ord, då det snabbt visar sig att musiken är den andefattigaste sörjan såhär långt på festivalen.

Inleder gör man med Round and Round till publikens stora förtjusning. Frontmannen Dan Reynolds hoppar runt där framme, och inledningsvis har jag svårt att tänka på något annat än hans otroligt lustiga frisyr. I takt med en extremt hög bas studsar hans koaffyr upp och ner, fram och tillbaka. Det är inte bara basen som är skev, av det som slinker igenom från övriga instrument ligger det något skränigt över hela ljudbilden. Dessa problem verkar dock inte bekomma småtjejerna längst fram det minsta. Detta är lika mycket en uppvisning som en livespelning, och oavsett om det är att vinka mot publiken eller bara kläcka ur sig någon fånig kommentar mellan låtarna så är responsen alltid mer bifallsrop. Även om det inte är en enorm massa där framme är den åtminstone väldigt lättflörtad.

 

 

 

 

När basen justeras till en vettigare nivå efter ett par minuter lyser resterande bandmedlemmar igenom och det är tydligt att detta är ett musikaliskt bottennapp. Än värre blir det i de partier då man väljer att plocka bort basen helt och hållet, för att skapa någon form av utelämnande känsla. Och utelämnande är det absolut, tyvärr saknas det både sångröst och intressanta texter för att det ska ge någon positiv effekt över huvudtaget. Jag förväntar mig inga skriftliga stordåd, men att var och varannan refräng ska fyllas med ”oh oh” gör det hela väldigt påfrestande att se på. Ganska snabbt inser jag att den där basen kanske inte var helt fel trots allt.

Halvvägs in i spelningen dras tempot ner en smula, och efter en stund beger man sig ifrån den intetsägande arenarocken till en något mer avslappnad, men fortfarande själlös, Mumford-indie. Nu verkar ljudkillarna också insett att de har ett jobb att sköta och ljudet är väl ungefär vad man förväntar sig. Rösten är alltjämt under all kritik, och räddas av en halvdan körning som lyckas släta till de värsta felstegen. Förutom att sjunga falskt och kläcka sig ur ett klichéartat mellansnack har Reynolds en tredje uppgift: att slå allt vad han orkar på någon av de tre trummor som är utplacerade på scen. Med tanke på att mycket av Imagine Dragons musik är väldigt basdriven känns det som ett bra beslut, tills man inser att taktkänslan är ungefär på samma nivå som sångrösten.

I dubstepflörtiga Radioactive har man visserligen en riktig hit, och det märks. Det bankas hårdare och det hoppas högre än tidigare. Maffigt på sitt eget vis, men nu ska allting mjölkas till sista droppen. Man hinner med ett malplacerat gitarrsolo, tillräckligt med allsång för att få Skansen att framstå som en lekstuga och två halvdana trumcirklar. Dessa ändlösa trumcirklar. Mannen vars jobb det är att ställa tillbaka trumpinnarna i sina ställ efter varje batalj får jobba hårdare än någon annan. Med tanke på hur skralt med faktiskt material bandet har kontra den generöst tilltagna speltiden är det kanske inte så konstigt. Någonting för att dryga ut låtarna måste man, tyvärr, göra.

Foto: Alexander Tillheden