Immanu El: ”kanske som om vi skulle ha dragit ut till havs med en vrålande Jussi Björling i fören.”

Med vågorna som inspiration till senaste skivan In Passage kastade de loss för ett segertåg i Europa. Svenska Immanu El har stått för en av årets vackraste skapelser där de ständigt utmanar sig själva och hela genre-komplexet. Mitt under deras segertåg tog vi ett snack med Per Strängberg, en av medlemmarna.

Nya skivan In Passage inspireras av havet, hur mycket har skivan påverkats av att ni härstammar från västkusten?

-Det där med att vi skulle härstamma från västkusten är lite av ett missförstånd som jag hittat i flera medier. Som band härstammar vi från Småland och södra vätterbygden, men vi flyttade till Göteborg för fyra år sedan när vi skulle släppa vårt första album. En av bandmedlemmarna (Jonatan Josefsson, trummor) som då gick med i bandet är uppvuxen ute i skärgården medan vi andra är uppvuxna i södra vätterbygden (Per Strängberg, Claes Strängberg och Emil Karlsson) och Vänersborg (David Lillberg). Däremot känner nog alla av oss en stor fascination för havet och kustbandet på många olika sätt.

Hur känner ni av fascinationen för havet, och hur är er relation?

-Var och en av oss har nog en individuell fascination för havet på många olika sätt, och en av oss är ju praktiskt taget född med saltstänk i håret. Jag själv arbetar sedan flera år på deltid med Ostindiefararen Götheborg som är världens största oceangående segelfartyg av trä, och har tillbringat ett år till sjöss under seglatser med henne till Kina och hem igen samt under några kortare europaexpeditioner. I och med mitt stora personliga engagemang i det projektet och efter all tid till sjöss på en fullriggare har jag fått en ganska djup relation till havet på flera olika sätt. På ett ganska tidigt stadie upptäckte jag också att många intryck från havet passade väldigt bra ihop med vår musik, och redan 2005 började Immanu El förse Ostindiefararprojektet med vår musik som användts som filmmusik till flera av de dokumentärfilmer som gjorts om världsseglatserna. Det samarbetet har fortsatt sedan dess med nästan all musik vi gjort, och vi kände alla att det passade bra att utveckla detta ytterligare med In Passage. Tillsammans med videofotografen Peder Jacobsson, som jag spenderat många månader med till sjöss, har vi tagit fram en fantastisk visual som vi använder oss av i form av videoprojektioner under våra konserter och till några pressvideor. Kort sagt skulle man kunna säga att vi upplevde att havet kom väldigt bra överens med den musik vi gjorde till det här albumet. Det blev ett perfekt rum att placera musiken i.

Men hur skiljer sig den här skivan från tidigare album?

-Det här albumet speglar vårt arbete under 2010-2011 och vi känner att vi utvecklas på ett både ärligt och naturligt sätt i både i hur låtarna skrivs och hur de arrangeras. Om vi med vårt första album var något mer svävande och flygande, och med vårt andra var mer närvarande med fötterna på jorden så skulle jag nog vilja kalla den här skivan för mer massiv och episk, kanske som om vi skulle ha dragit ut till havs med en vrålande Jussi Björling i fören. Jag tror att man kan hitta en tydlig röd tråd som går genom alla våra album, men om jag känner oss rätt kommer vi alltid att vilja pröva nya sätt att göra vår egen grej på. In Passage är kanske lite mer dramatiskt, storslaget och episkt än våra tidigare album.

För många klingar namnet, Immanu El, bekant. I såväl Göteborgs som Stockholms hippa kvarter kan man skymta den, er tygkasse, som snyggt bär upp ert namn. Har den blivit en succé?

-Den finns nu även i marinblått! Haha, nej men det är klart att det är jättekul att det är många som verkar tycka om våra tygkassar, framför allt i Sverige är det många som gett oss komplimanger för den trots sin enkelhet. Det är kul att designa vår egen merchandise, och vi försöker hålla samma röda tråd och grafiska profil där som i allt vi gör, från musik till hemsida, omslag och t-shirts.

Vad känner ni själva när ni ser någon bära en av era tygkassar?

-När jag ser vilken tygkasse som helst brukar jag alltid bli nyfiken på vad den har för tryck, och vad det skulle kunna säga om bäraren. Det händer ibland att man ser vår kasse här och där, och visst blir man glad. Det kan också vara kul att ge bäraren en komplimang för tygkassen, rätt ofta har de ingen aning om att man är ifrån bandet. Det finns väl otaliga band designar sina tygkassar men det känns som ett rätt kul och personligt sätt att synas på bland folk, bokstavligen genom personer som varit på en konsert och/eller tycker om det vi gör.

Nyligen genomfördes ett par spelningar på svensk mark, men för ett band som er, som rör sig kring postrock-genren, är väl Europa hemmaplan?

-Ja, det får man nog påstå. Vi är väl nu uppe i ca 130 konserter i 25 länder sedan vi började turnéra 2008, och av dem har bara en handfull varit i Sverige. Vi har en väldigt spridd lyssnarkrets över hela världen men om man ska kalla något för hemmaplan så är det nog Europa, kanske i synnerhet de tysktalande länderna samt Asien, i synnerhet Kina, Taiwan, Indonesien och Japan där vår musik hittat hem till flest öron.

Varför tror ni Europa uppskattar postrock mer än vad vi i Sverige gör?

-Jag tror inte att det handlar om att svenskar inte gillar musik som rör sig kring postrock-kvarteren, det finns nog lika många hos oss som hos de flesta andra. Jag tror att det kanske snarare handlar om att världen är stor och att Sverige är litet med begränsade möjligheter för alla att synas och höras särskilt mycket, samtidigt som vi också kanske har en lyssnings/konsumentkultur som är både mindre och sämre än i många andra länder av naturliga skäl. Mycket tror jag handlar om att hitta sin publik och hur man hittar den, och det går säkert utmärkt i Sverige också på det ena eller andra sättet. Just nu känns det jättekul att vår nya skiva blivit så uppskattad även i svensk press och musikmedia, det är lite nytt för oss. En rolig detalj jag lade märkte till i en av de större tidningarna var att de i sin recension passade på att ge gott betyg vår förra platta, som när den släpptes 2009 totalignorerades av både dem och i princip hela den svenska journalistkåren. Så kan det gå.

Är det inte dags nu, för er att inta de svenska festivalscenerna?

-Det kan man tycka, och gärna för vår del. Vi får se hur det blir till sommaren. Oavsett hur det blir med de svenska festivalbokningarna så ser det just nu ut som om vi kommer ha ganska fullt upp med festivaler nere på kontinenten sommaren igenom. Men självklart vore det roligt att få göra det hemma i Sverige också. Ett av våra första framsteg som band var att bli Hultsfred Rookies 2005, men det var ju ett tag sedan nu.

Senaste skivan har lovordats överallt, är det er tur nu?

-Det känns jättekul att det är så många på en så bred front som lovordat vårt nya album, vi har verkligen slitit som djur med In Passage under det senaste året – men det känns inte heller som vi ”väntat på vår tur”. Vi älskar det vi gör, tror på det och lägger ner det mesta i våra liv för att kunna fortsätta med det på ett så bra och ärligt sätt som möjligt. Vi gör nästan allt på egen hand med allt i våra egna händer och driver t ex eget skivbolag genom konstellationen And The Sound. Om det nu är dags för lite av ett genombrott hemma i Sverige så vore det så klart helt fantastiskt på alla sätt, men det är inte sådana framgångar som är drivkraften i vårt arbete. Vi gör vår grej så gott vi kan så får vi se hur det blir emottaget hos er.

Slutligen, vilka tre låtar är bäst just nu?

Lanterns On The Lake – Lungs Quicken
Todd Terje – Snooze For Love
Radiohead – Lotus Flower