Immuna mot att göra misstag
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Bon Iver

Way Out West

Betyg: 8/10

När Bon Iver spelade på Roskildefestivalen förra månaden delade Jon ut en nia i betyg. När samma band gästade Stockholm i november förra året erhöll de full pott av Magnus. Jag såg dem dagen innan i Oslo då och hade utan att ens fundera skrivit ned samma siffra. Bon Iver har blivit ett band som aldrig har avslagna dagar, och om de möjligtvis skulle vara något mindre engagerade är det fortfarande mycket minnesvärt. Det spelar inte så stor roll vem man placerar att recensera spelningen, vilken vinkel man väljer att bedöma utifrån eller hur omständigheterna ser ut. Bandet Bon Iver levererar till det yttersta varje gång och det gör att kritiken knappt existerar.

På så vis har de blivit en ständigt växande indievärlds svar på Bruce Springsteen & the E Street Band. De sitter visserligen bara på en dryg promille material i jämförelse med den låtskatt Bruce kan gräva ur, men känslan av att aldrig ha en dålig dag tillsammans med det faktum att Bon Iver faktiskt är ett fulländat band som bemästrar så fruktansvärt många olika musikelement är densamma som hos Ullevis regenter. Det här året har de dessutom tillåtit sig själva att leka med sitt grundmaterial mer än någonsin. Ambienta passager, fiolsolon och jazziga uppbyggnader – framför festivalens dittills största publik. Jag vet inte vad som är vackrast, musiken de kramar ur sig eller att den har lyckats nå ut till ett så osannolikt stort antal människor.

På Way Out West har Bon Iver en något sämre kväll. De gör inte ett enda misstag under kvällens timme – om man inte kan räkna Justin Vernons tafatta mellansnack och kollektivets klädsel (trummisen är farligt nära att vara utklädd till Tinky Winky) som det – men allsången är aldrig så hög som den kan vara och bandets enskilda delar försvinner lite på den stora scenen. För även om Bon Iver gör storslagen arenarock av låtar som Blood Bank (liveversionen börjar mer och mer låta som en urspårad motsvarighet till My Morning Jackets One More Holiday) och Creature Fear är det i grunden fortfarande ett intimt musikprojekt man gärna vill vara lite, lite närmare.

Huvudfokus ligger som tidigare på den självbetitlade andragiven, från For Emma, Forever Ago hämtas bara tre låtar, bland annat i vanlig ordning konsertstängaren The Wolves (Act I and II). Men det spelar mindre roll vilka låtar som spelas, bara de framförs med deras sedvanliga kraft och dynamik. Vi väntar fortfarande på Bon Ivers första skönhetsfläck och när man synar den talang som svämmar över på Azaleascenen undrar man om den någonsin kommer att komma. Om några år är det kanske Bon Iver som tar över stafettpinnen och fyller Ullevi.