Infected Mushroom
Emmabodafestivalen, 24/7-2013

Det första jag ser av Infected Mushroom är deras bildskärmar med visuals föreställande eldflammor. Eldflammor som ser ut att vara gjorda i paint. Precis sådana där eldflammor som alla coola killar hade på sina kepsar när jag var yngre. I början av 00-talet.

Att det känns förlegat, precis som eldflammorna, är någonting som genomsyrar hela spelningen. Det var år sen de var verkligt aktuella och det sound de har skapat för sig själva nu har sakta men säkert fört dem till en extremt osäker plats. Från att ha varit en av de största psytranceakterna, med både musik och shower som trots all sin komplexitet varit så otroligt clean, till att bli som egentligen vilken skallig snubbe med halvdålig publikkontakt som helst som skriker ”Show me your hands!” om och om igen och verkligen ser ut att vara alldeles för gammal för att hoppa runt så där. Det finns liksom inte speciellt mycket kvar i Infected Mushroom, varken musik- eller livemässigt.

Deras visuals är någonting som under hela spelningen stjäl ens uppmärksamhet och det är på både gott och ont. När det känns för jobbigt att titta på Amit Duvedevani hoppa runt på scen kan man titta upp på bildskärmarna ovanför scenen ett tag men det är nästan som att välja mellan pest eller kolera. En alldeles för gammal snubbe som klappar händerna och hoppar runt som en exalterad fjortis eller skärmar föreställande pixliga tvåhövdade mänskliga fjärilar. Det känns fortfarande som att de snarare hör hemma i slutet av 90-talet. Jag kan inte se den möjligtvis menade retro- eller enkelheten som scenutsmyckningen kanske ska uttrycka, det känns bara b. Det är så otroligt förutsägbart, allt från hur Duvedevani rör sig till mönstret i deras otaliga visuals. Det är nästan så man kan förutse när han ska skrika ”Show me your hands!”. Det är så otroligt tråkigt. Så sjukligt, irriterande banalt. Det är endast när guldkorn från de första albumen kommer fram som det blir bra på riktigt. Men det är så pass få ögonblick och de är så flyktiga att det inte riktigt bär hela vägen.

Emmabodapubliken sväljer allt med hull och hår, så länge det har ett drop och ett relativt medryckande beat kan folk dansa till vad som helst här. Det är låtar från senaste albumet, Army of Mushrooms, som får mest och störst jubel. Det är även det mest kommersiella de har gjort. Men trots att det är relativt kommersiellt och lättsmält, med dubstepdrop och ett sound som är längre ifrån den originella psykedeliska trancen än tidigare, så känns det fortfarande helt off och fel även här. En kille bredvid mig i publiken skriker ”Fucking sellouts” till sin kompis och drar därifrån. Jag kan definitivt hålla med. Men det handlar inte bara om riktningen de har tagit sin musik, utan sättet de framför den på. Det är som att de följer en mall som inte alls passar dem eller musiken och allt jag kan tänka på är att de är alldeles, alldeles för gamla för att passa här.

De avslutar spelningen med att köra en av deras äldre låtar, en där han inte ens sjunger utan bara står där och hoppar och än en gång kan jag bara ignorera deras scenpersoner, stänga ögonen och fokusera på musiken och jag tänker att de avslutar spelningen precis som de borde ha öppnat och fortsatt att spela den. I just det ögonblicket är det så otroligt rent. Sen, helt från ingenstans, kör de en alldeles horribel 30 sekunderscover på Depeche Modes Personal Jesus och det är så hemskt att jag inte kan stanna kvar. De avslutade den inte alls som de borde ha öppnat den. De borde bara sluta.