Inför Way Out West – Årets fest?

Stunden för sommarens musikaliska klimax kommer allt närmre. Sveriges mest omskrivna och kanske populäraste musikfestival Way Out West närmar sig med stormsteg. För femte året i rad är Slottsskogen full till bristningsgränsen och bordet ligger uppdukat till fest. Här kommer några tankar inför festivalen och dess absoluta måsten.

Årets line-up har varit relativt omdiskuterad. Samtidigt som festivalen sålde slut på rekordtid är många besvikna på årets bokningar. De konservativa hävdar att allt för stort fokus (och pengar) lagts på världsartister som Kayne West, Prince, och Tiesto. Aningen paradoxalt hävdar flertalet andra att festivalen bokat för många okända, mindre och smala akter. Oavsett vilket, Way Out West engagerar.

Undertecknad var inledningsvis inte heller helt nöjd med årets artister. Vid en första anblick verkade det tunt och långt mellan guldkornen. Men skenet bedrog. Efter att ha dissekerat utbudet, läst på och lyssnat in mig på i stort sett samtliga akter visade sig årets line-up vara lysande. Där tidigare år haft Pitchforks topplista som referenspunkt verkar årets bokningar sakna ett övergripande tema eller en genomgående trend. Istället spretar akterna oftast åt helt olika håll. Detta gör emellertid enbart festivalen bättre. Fokus ligger på bra akter och intressanta artister utan någon större bakomliggande tanke. Gott nog.

Torsdagen

Många av årets absolut intressantaste akter finns inom ramen för klubbprogrammet Stay out West och enligt mig infaller festivalens kanske starkaste dag redan på torsdagen. Mellan 22 och 02 kommer Göteborg erbjuda ett sanslöst musikutbud som saknar motstycke i stadens historia. På Park Lane står chillwavens okrönte konung Chad Valley och levererar sina drömmande och 80-tals flörtande popmelodier. 100 meter längre ner på avenyn kommer det lite hårdare och råare Okkervil River stå för ett modernt stycke rockhistoria. Samma scen huserar sedan bara någon timme senare Dan Bejars fantastiska Destroyer. Dan Bejas alias spelar en slags modern variant av New Order, kryddat med dunkla saxofonriff och sjungande gitarrslingor.

För mig personligen kommer dock siktet ställas in på Trädgårn och Warpaint. Detta fantastiska västkustband från Los Angeles spelar en tillbakalutat men intensiv rock. De karaktäriseras av drömmande melodislingor inramade av en mörkare ljudbild. Tjejbandet spelar med influenser från The Cure och har vissa likheter med bland annat PJ Harvey. Torsdagen är alltså helt enkelt fantastisk. Och då har jag inte ens nämnt James Blake.

Fredagen

När allt kommer omkring är torsdagen emellertid inte mer än en smygstart. När Slottsskogens festivalentré äntligen slår upp portarna på fredagen är det gissningsvis många som kommer trängas framför Edward Sharpe and The Magnetic Zeros. Detta musikkollektiv har fått äran att inleda festivalen på allvar. Deras pompösa och dansanta pop är på många sätt en perfekt start på en fantastisk dag. Allsången till Home lär sträcka sig långt bortom hustaken i Linnéstaden.

I övrigt dedikerar jag en stor del av fredagen till kvinnorna. Popprinsessan Jenny Wilson inleder, uppbackad av Tensta Gospel Choir. Det kommer bli mäktigt och harmoniskt. Hon blir sedan snabbt avlöst av den musikaliska cocktailen som är Janelle Monae. Där kan vi troligtvis förvänta oss en frisk och vågad blandning soul, rock och hiphop. Framåt kvällen kommer electron och popen ta överhanden genom Santigold och Robyn. En fantastisk dag som börjar lugnt men allt eftersom stegrar i intensitet. Någonstans på slutet spelar även den där Prince.

Under nattens småtimmar rekommenderar jag varmt Världskulturmuseet. Butch och Wolfgang Gartner spelar men hit bör man komma lika mycket för stället som sådant som de artister som uppträder. En stor trappa utgör majoriteten av klubbytan. Längst ner är scenen placerad och således är publiken ovanför artisten. En annorlunda lösning och en ovanlig upplevelse. Världskulturmuseet brukar vanligtvis bjuda på elektroniska akter av hög intensitet. 2011 är inget undantag. Således en perfekt avslutning på en perfekt fredag.

Lördagen

Lördagen är ett frosseri inom spektrat indieband. Jag rekommenderar verkligen att man ignorerar morgonens trötthet och tidigt beger sig till området.

Dagen börjar nämligen storstilat genom Twin Shadows förföriska och moderna popslingor och följs sedan av The Jayhawks avskalade melodier och tidlösa texter. Efter följer Noah and the Whale med sina vackert ihopsnickrade popslingor, ofta kombinerade med kraftfulla skildringar av allt mellan himmel och jord. Senare står ett av festivalens största namn Pulp för en nostalgitripp till 90-talets britpop. Förvänta er allsång till monster-hitten Common People. I övrigt kretsar denna dag mycket kring hiphopen och dess kanske största, Kayne West. Oavsett inställning till genren bör det vara obligatoriskt närvaro när festivalen avslutas i storartat stil till någon av Kaynes många hits.

Slutligen, Way Out West är en festival där lika mycket verka kretsar kring atmosfären, folket och stämningen som de artister som bokats. Många är de som köper biljetter innan line-upen fått någon karaktär och många är de som köper oavsett banden som spelar. Way Out West som varumärke är oerhört starkt. Lite osvenskt, men kul, tycker jag. Med all säkerhet kommer Slottkogen erbjuda på några fantastiska dagar, alldeles oberoende varför du är där, vilka band du hoppades på att få se och vilka du sedan såg. Vi ses i grönskan.