INGRID
Roskildefestivalen, 4/7-2013

De här konceptshowerna på Orange Stage klockan ett på natten som Roskilde börjat med har hittills verkligen inte gått hem. Fjolårets Apparatjik med bland annat Jonas Bjerre från Mew och medlemmar från A-ha och Coldplay var en förvirrad, musikaliskt långtråkig ljusshow som inte levde upp till någons förväntningar. Förväntningar som alltid är högt ställda när det är något ospecifierat projekt som spelar på Orange. I år – då det är svenska INGRID-kollektivets tur – är inget undantag, även om det är rätt glest framför Roskildes största scen när ett dussin människor maskerade med huvor står och falsksjunger en deprimerande version av Joy Divisions Love Will Tear Us Apart som inte gör låten rättvisa överhuvudtaget (men vad tror man när man väljer att spela en av världens mest legendariska låtar?).

Det som följer kan sammanfattas som ett medley där några av Sveriges mest talangfulla artister spelar oerhört sömniga tråkversioner av sina mest populära låtar, och misslyckas fatalt med att leverera något som är det minsta sevärt. Peter, Bjorn and John öppnar med ett helt okej framträdande där de lirar Second Chance, Dig a Litte Deeper och Objects of My Affection, emellertid till minimal publikrespons. Orange Stage är inte bara ett, två eller tre nummer för stor: den är övermäktig. Ha då i åtanke att PBJ i princip är spelningens topp. Sedan går det nämligen utför.

Amason med Idiot Wind på sång gör ett par föga engagerande låtar, Tallest Man on Earth spelar en nedstämd version av Where Do My Bluebirds Fly?, Miike Snow står plötsligt på scen och utför långdraget, plågsamt mord på Animal och Paddling Out och det hela känns som ett stafettlöpande som segar sig framåt i snigelfart. Alla låtar går in i varandra och spelas alla i samma långsamma, dryga tempo med noll variation som varken känns särskilt välinrepat eller personligt. Det görs än mer färglöst av svartvita visuals och åskådarnas sömniga reaktioner. Jag antar att folk står och hoppas på att något spektakulärt plötsligt ska vända tåget som just nu skenar i rasande fart rakt utför stupet, för ingen kan på fullaste allvar tycka att det här är bra. Mystiken kring kollektivet försvinner helt och det blir inte direkt hemligare av att de stundtals bär huva, bara löjligt.

Inte en människa kommer minnas det här och tänka ”fan vad fett det var!”, utom möjligtvis den besinningslöst fulla ”sköna snubben” som står och vevar framför mig med en bakåtvänd keps som det står ”pussy” på, om han nu ens minns någonting. När Black Tin Box drar igång är det en stickreplik för Lykke Li att göra entré, den enda musiker som får någon officiell presentation. Det är uppenbart att hon ska vara något slags huvudnummer. Lykke vänder emellertid inte direkt det skenande tåget, möjligtvis saktar hon ned det lite med David Lynch-samarbetet I’m Waiting Here, en ny låt samt kvällens höjdpunkt I Follow Rivers. Rocksångerskan Chrissie Hynde från The Pretenders verkar dessutom vara kvällens enda ”special guest” (en besvikelse för oss som hört rykten om David Lynch) och gör ett par godkända men i sammanhanget rätt mediokra nummer, inklusive en tolkning av Rolling Stones Under My Thumb. När hon tackat för sig avslutar svenskarna det två timmar tråktråkiga setet som det sig bör med en gemensam tolkning av Peter Bjorn and Johns megahit Young Folks, men då är publiken så liten att den inte ens skulle fylla Cosmopols kapacitet på 8000 pers. Ihop med den blyga massan vänder jag besviket tillbaka mot campingen. Äntligen får jag  sova.