”Step 1: Choose your drums. Step 2: Assemble your drums. Step 3: Add your melody. Step 4: Write a hook. Step 5: Record your hook. Step 6: Mix and add your hook. Step 7: Repeat with verse.”
Så förklarar Injury Reserve hiphopens metodologi i Rap Song Tutorial, något slags mellanting mellan en låt och ett interlude. Jag har svårt att tänka mig att det är fullt så enkelt. Låtens syfte är visserligen framför allt att göra narr av andra samtida rappare (av vilka ett par får en och annan smocka under albumets gång). Men upplägget känns ändå inte helt avlägset – Injury Reserve är, trots sin ljudmässiga komplexitet, nämligen präglad av en oerhörd lätthet. Till stora delar är det ett förvånansvärt nedtonat och introspektivt debutalbum, med tanke på den ösighet som till stor del präglat gruppens tidigare mixtapes.
Den amerikanska trion, som av Complex kallats ”the latest weirdo internet rappers”, bildades 2013 av rapparna Ritchie With a T och Stepa J. Groggs, och producenten Parker Corey. Skillnaden i de tre medlemmarnas musikaliska bakgrunder är något de tagit fasta på. Parker började producera musik under den tristess som uppstod när han som semi-professionell simmare fick en skada som hindrade honom från att tävla. Innan dess var han inte heller speciellt intresserad av musik – det första albumet han någonsin lyssnade på var My Beautiful Dark Twisted Fantasy under high school-tiden. För de flesta hiphopproducenter hade det främst varit begränsande, men för honom har det snarare lett till en förmåga att tänka utanför boxen – han saknar ramar, saknar saker att jämföra med. Stepa J. Groggs är ett decennium äldre än de andra, och bidrar med en mogen eftertänksamhet, som blir en stark kontrast mot Ritchies ungdomliga hunger, samtidigt som deras samspel är exceptionellt.
Albumets första singel var Jawbreaker, och valdes för att introducera deras nya sound, nollställa fansens förväntningar . Den är nedskalad: beatet består i stort sett endast av en kalimba, en mjuk basgång och lite sparsmakade claps. Trots det låter den konfrontativ. I låten kritiseras den moderna modevärlden, hiphopens fixering vid dyra sneakers och Instagramkulturen. Injury Reserve är less på bristen av autenticitet. Hajpade Rico Nasty, som gästar låten, rappar: ”You know that you’re a black girl, right? / Your hair’s ’sposed to be sewed in, not spiked up / I do what I want, not whatever gets the likes up”.
Naturligtvis finns det låtar som snarare är aggressiva, humoristiska, eller lekfulla. GTFU och Jailbreak the Tesla är rent musikaliskt raka motsatsen till Jawbreaker, och påminner snarare om de mer aggressiva spåren från SOPHIEs senaste album, mycket i och för sig på grund av att en stor del av alla ljud kommer från hennes sample pack. Produktionsmässigt tenderar albumet att framstå som lite splittrat; vi har de nedtonade, kontemplativa låtarna, de oerhört industriella käftsmällarna, och New York-jazzrap. Gravy n’ Biscuits låter mer Eminem anno 2000 än något annat. Det är ofta ett riskfyllt upplägg, att hejvilt blanda sinnesstämningar och ljudbilder, och albumet kan tendera att snarare påminna om ett sammanhangslöst mixtape, en samling låtar utan någon övergripande tanke. Samtidigt blir deras jakt på det autentiska något slags kärna. Det hörs i Jawbreaker, Wax On, GTFU, Koruna & Lime, Three Man Weave… Det låter självklart som en klyscha, hiphopens ständiga sökande efter ”det äkta”, och rap som handlar om hur duktig rapparen är på att rappa är man minst sagt trött på. Men för Injury Reserve handlar det framför allt om att vara ärlig mot sig själv, ärliga om sina egna tillkortakommanden, att förmedla sig själva på ett ”äkta” sätt, snarare än att bete sig på ett sätt som ses som ”äkta” inom rapvärlden.
Kanske är det därför albumets sista tredjedel blir den allra starkaste. Den oerhört smärtsamma What a Year It’s Been, där Stepa J. Groggs öppnar upp sig om sin alkoholism, hur han ghostat nära och kära, isolerat sig. Frustrationen både Groggs och Ritchie berättar om går att höra. Eller Best Spot in the House, där Ritchie skriver om hur olika fans berömmer honom, berättar om hur hans texter hjälpt dem i livet, när Ritchie själv menar att han utnyttjat sin väns tragiska livsöden för att skriva bra låttexter, utan att egentligen ha orkat bry sig om honom när han väl hade chansen. New Hawaii är en av de sötaste raplåtar jag hört. Ritchie läser i princip upp ett kärleksbrev till sin flickvän. ”Edge of my bed, wonderin’ why I deserve this / Back in my head, Picassoin’ our kids / Hopin’ they’re more of you and all this love you give / Hopin’ they meet someone that make them feel like this”, säger han, innan låten går över i ett ljuvligt stråkparti. Att mannen med världens största leende, DRAM, gästsjunger på låten, gör den inte mindre gullig.
Varken Ritchie with a T och Stepa J Groggs, är egentligen helt fantastiska rappare, rent tekniskt. Inte heller är deras texter nödvändigtvis av högre kvalitet än många kollegors. Deras styrka är snarare hur de lyckas leverera sina tankar och åsikter så trovärdigt, så äkta, och hur de navigerar med en oerhört lättsamhet och skärpa. Det låter ofta som om Injury Reserve har ett stort behov att få ur sig saker, snarare än att få folk att ta del av det, vilket gör lyssningen mycket intim. Trots komplexiteten, framför allt i Parkers produktioner, verkar allting vara så oerhört enkelt för dem. Det är många bra hiphopsläpp kvar, men jag vågar ändå, nästan med säkerhet, säga att detta är ett av de bästa rapalbum du kommer att höra i år. Vill någon utmana dem om titeln är det bara att följa instruktionerna i Rap Song Tutorial och försöka själv.