Paul Banks nasala men mörka stämma ljuder återigen ur mina högtalare och signalerar att Interpol är tillbaka med ett nytt album. Jag har saknat dom. De är ett av få band som uppkom under den så kallade ”post-punk revival”-vågen jag fortfarande har respekt för. Med sin egensinniga variation på bas-trummor-gitarr-baryton-konceptet så är de långt mer än bara ytterligare ett gäng killar som önskar att de vore 2000-talets Joy Division; Interpol har en egen identitet, och efter nästan fyra års frånvaro är de nu tillbaka med El Pintor (”Målaren” på spanska, samt ett anagram för Interpol), ett album som stilmässigt inte avviker allt för mycket från vad gruppen sysslade med innan sitt uppehåll. Till och med omslaget går i ungefär samma färgskala som alltid: rött och svart. Men det är knappast en fråga om tomgång eller upprepning bara för det, bandet tycks ha utvecklats både som låtskrivare och musiker: crescendona Interpol frammanar med låtar som My Desire och Tidal Wave saknar motstycke på deras tidigare album.
Det är alltid något som inte stämmer i Interpols gitarrharmonier, alltid något som stör vad som hade kunnat vara ett rent ackord eller en rättfram basgång. Bandmedlemmarna spelar allt i perfekt takt, men själva tonerna de träffar verkar ofta kontraintuitiva eller nästan slumpmässiga, i alla fall under de första lyssningarna. Det tydligaste exemplet på detta är låten Ancient Ways, vars melodi utgörs av en storm olika gitarrslingor som kommer mer eller mindre bra överens med varandra. Själva låtstrukturerna är också delvis oförutsägbara: bandet lägger till en extra takt till på ett visst ställe, tar bort en halv takt på ett annat, och så vidare. Det är en estetik bandet jobbat med ett bra tag nu, de utgår ifrån mallen för en traditionell rocklåt, men flyttar om enskilda beståndsdelar för att skapa en sorts asymmetri som säkert är frustrerande för många lyssnare. Själv tycker jag det är en av Interpols absolut starkaste sidor.
En annan sak som inte sällan blivit föremål för kritik är Paul Banks texter, som kallats allt från högstadiepoesi till nonsens. Jag tror att de ofta blir missförstådda. De speglar i själva verket musikens tvära och märkliga uppbyggnad med sina lika märkliga ordval och stream of consciousness-prägel. ”I keep falling maybe half the time / but it’s all the rage back home” är egentligen en träffsäker beskrivning av romantik. Banks röst är i sig väldigt inlevelsefull och passionerad, trots sitt begränsade register. Tillsammans med musiken frammanar han en atmosfär som är bandets alldeles egna.
Interpol är inte särskilt intresserade av förnyelse, men El Pintor är ändå en fantastisk skiva. Mixen och produktionen är i princip perfekt, trummorna är lika utsökt mixade som de är kreativt spelade, och rockkompositionerna skapar tillsammans en väldigt stilsäker och njutbar helhet, ett album som jag utan problem lyssnar igenom från första till sista låten utan att skippa ett enda spår. När många andra band med liknande rötter blivit U2 eller sjunkit till rent pekorala nivåer i sina försök att återuppfinna sig själva så känns det skönt att Interpol fortfarande vet vad de sysslar med.