Intervju: A Day To Remember

Det är av en stressad turnéledare, iförd öronsnäcka och allt som vi leds in på Brewhouse i Göteborg. Ett kort ”wait here” och så går hon igen. Det är Jeremy McKinnon från A Day To Remember vi väntar på, som förbereder sig för bandets första egna show i Sverige. Efter ett soundcheck och 45 minuters extra väntan kliver han in genom dörren. Vi får börja intervjun direkt, tydligen har det inte blivit någon sömn på ganska länge, och han vill sova berättar han.

Nästan alla era skivor har på något sätt handlat om att längta hem, särskilt Homesick skivan. Varför åker ni om och om igen ut på turné utan att stanna hemma?

–  All musik jag skriver handlar om vad jag går igenom just nu. Och det var 8 år sedan vi bildades, sen dess har vi nästan konstant vart ute på turné. Tack vare det är det också svårt att sluta och åka hem, man känner sig inte hemma någonstans.

Er senaste skiva skiljer sig lite från de tidigare, varför låter den som den gör?

–  Vi skriver inget med avsikt att bli på något speciellt sätt, man kan inte tvinga fram musik. Sen så slutar vi aldrig utvecklas, utan vi försöker alltid bli bättre. Jag har inte skrivit min bästa låt än.

Jag läste i en intervju om en låt ni skrivit men aldrig släppt som kallades ”Money Maker”…

–  Ja, precis. När vi skrev Homesick skrev vår gitarrist en av våra musikmässigt bästa låtar, därav Money Maker, som jag verkligen älskade. Men när jag försökte skriva texten blev det helt enkelt inte lika bra som själva låten var.  Jag tycker inte att det är okej att ta med låtar man inte är stolta över på skivor, och det är så jag jobbar. Alla låtar på våra skivor skall vara någons favoriter. Så jag jobbade på den i två år, och blev till slut All Signs Point To Lauderdale.

Precis det jag tänkte fråga, vilken låt det blev. På den skivans omslag är det en man i ett timglas, varför?

–  Själva omslaget passar ganska bra in på temat och namnet, What Separates Me From You. Sedan i efterhand började folk påpeka att det fans en man bortvänd från omslaget på alla våra skivor, till och med den första. Det är rätt coolt egentligen, med tanke på att det inte varit avsiktligt. Vi kommer nog att fortsätta att ta med honom.

Sen har vi era låttitlar, vad handlar dom om egentligen? Ungefär hälften är normala, men resten verkar ingen riktigt förstå.

–  Ungefär hälften är vanliga, den andra halvan av våra låtnamn är alltid referenser till händelser. Ofta är det saker som bara jag och någon mer förstår vad det är, så att den personen skall veta att låten handlar om honom eller henne. Till exempel… Nej, den kan jag inte berätta förresten. Men NJ Legion Ice Tea är en sån händelse. När vi spelade i New Jersey för några år sedan beställde vår dåvarande turné maneger det starkaste dom hade på en bar där tre tjejer jobbade. Det var alltså NJ Legion Ice Tea, bara en blandning av olika drinkar. Dom tjejerna är fortfarande våra kompisar. 

Berätta om er låt ”Why Walk On Water When We’ve Got Boats”.

–  Den handlar om en del kristna band vi spelade med, inte om kristendom allmänt som många verkar tro. På scenen spred dom sitt kristna budskap, men back-stage tog dom saker och var helt enkelt inte samma människor. Men när man börjar spela med lite större band brukar det bli bättre. Våra kompisar i The Devil Wears Prada, till exempel, som verkligen står för det dom sjunger om.

Är det inte svårt att lämna ut dig själv så genom era låtar? Ångrar du aldrig något?

– Nej, jag ångrar faktiskt ingenting.  Jag skriver bara vad jag känner just nu och om vad som händer i min vardag.

Vad är skillnaden på svenska och amerikanska fans?

– Jag vet inte riktigt än, vi har ju bara spelat en gång på en festival. Det här är annorlunda, våra egna konserter blir alltid mycket mer energifyllda. Men om man jämför Amerikanska och Europeiska fans tycker jag att ni är mycket mer uppskattande. I USA måste man verkligen bevisa något, här är ni glada att vi ens kom! Eller?

Ja definitivt! Men hur är det att bli så uppskattad då? Folk verkar hantera popularitet väldigt olika, vad tycker du om när folk bara går upp till dig?

– Jag är egentligen ganska blyg, men jag jobbar på det. Men jag brukar inte tycka det är så farligt om någon vill prata med mig eller ta kort. Däremot när man sitter och äter och man bokstavligtalat stoppar in maten i munnen samtidigt som någon börjar fråga om det är jag… Det är väll ett av de få tillfällena jag faktiskt blir arg på ett fan.

Vad gör man egentligen för att lyckas inom musikbranschen? Några knep?

–  Många värkar vilja spela i band bara för att vara känd verkar coolt. Men om du verkligen vill lyckas måste man spela för rätt orsak, du måste älska att spela och skapa musik. Och ha tålamod. Vi började spela i vår gitarrists morsas kök, nu står vi här.

Hur kom ni på hela ”popmosh” konceptet?

– Vi har kallats rätt mycket olika konstiga saker som inte riktigt passade in. Men sen samtidigt som vi pratade råkade vår kompis kalla det just ”popmosh”. Det är rätt genialt egentligen, det beskriver precis vår musik.

Vilken musik inspireras ni av, med tanke på hur er musik har förändrats, och hur många olika stilar ni spelar?

–  Ärlig talat så är vi som fem band i ett, det är grymt mycket olika musik vi lyssnar på. Och ingen av oss gillar precis samma heller. Jag tycker om det mesta, men det finns några speciella skivor jag verkligen älskar. Lyssna på Transits senaste!

Sen har vi bara den klassiska frågan kvar, vart ser ni er själva om fem år?

–  Så länge vi tycker om det lika mycket som nu tänker vi fortsätta att göra samma sak, för vi älskar det verkligen. Men det är inget som är säkert, vi får se hur det blir.

Vad vet du med säkerhet kommer hända?

–  Vi skall vi spela in en ny video rätt snart. Förutom det skall vi bara turnera fram till i alla fall nästa sommar, då kanske vi börjar fundera på att skriva ny musik. Var det allt? Bra, då skall jag lägga mig och sova. 

 FOTO: Jenny Rydén