Amanda Bergman – en vind, en haj, ett steg tillbaka

Amanda Bergman kommer med våren. Utanför Mejeriet sjunger fåglar, det är femton grader varmt och från den närliggande Stadsparken doftar det av regnvått gräs, med solens hjälp snart torrt. Bakom tegelväggarna till vad som är Lunds vettigaste leverantör av livemusik pågår soundcheck. Bas, en omisskännlig sångröst. Snart visar Amanda Bergman vägen upp för trappan till den turkosmålade loungen där hon och hennes band huserar. Röd manchesterkeps, randig byxdress, lite trött, får hon fixa sig inför fotograferingen samtidigt som vi pratar? Självklart så.

Det har gått nästan två månader nu sedan Docks, första soloplattan, släpptes. Lund är ett av de senare turnéstoppen; Bergman och band har redan varit i Tyskland, Storbritannien, Växjö. Jag frågar hur det känns, om hon har hunnit landa.

– Jo, men det tycker jag. Nu börjar det väl… Det tar ganska lång tid. Vi har gjort 14 spelningar kanske, sedan början, och det är egentligen otroligt lite. Man är fortfarande totalt medveten om att det är i början av en process, men det börjar kännas tryggare att spela och sådär, och det har varit väldigt kul. Så det känns bra. Tycker jag.

Om du jämför det med hur det kändes innan, är det samma känsla?

Då när jag precis släppte skivan var jag nog jävligt stressad bara. Det var ganska drygt faktiskt. Då såg jag verkligen fram emot att bara få spela, det känns lite mer verkligt att få komma ut och spela musik, att inte bara göra den delen av arbetet som fokuserar mycket på ens person. Det tycker jag är så – det tar så otroligt mycket energi att hantera den delen av det. Det känns ibland som att man känner sig lite mer värdig när man får gå ut och vara på en scen och möta personer, än vad man kanske gör när man lägger upp en bild på Instagram eller gör intervjuer. Det är skönt att hålla den balansen.

Du har pratat mycket om att du inte kände dig redo för en musikkarriär, speciellt som soloartist, i början när du var Hajen och Idiot Wind. Vad är det som har hänt sen dess som gör att du känner att nu är Amanda Bergmans tid?

Framför allt så tror jag att jag kanske bara har fått något slags förmåga att någorlunda kunna hantera en sån här situation. Det tror jag inte riktigt att jag hade förut. Jag tycker att jag kan hantera det lite mer medvetet nu. Om jag hade släppt en skiva när jag var tjugo hade jag nog mest stuckit huvudet i sanden, och det ville jag ju uppenbarligen inte, eftersom jag inte gjorde det. Det var väl någon slags självbevarelsedrift, det funkade inte riktigt för mig. Och sen så är det ju livets alla slumper och öden som gör att det blir på det ena eller det andra sättet. Det allra viktigaste är kanske att jag har lust att göra musik nu, och det hade jag ju inte riktigt då. Då kändes det mer avlägset.

Du pluggade ju innan också, var det någonsin du tänkte ”Nej, jag skiter i musiken”?

Ja, det har jag ju tänkt, och det hoppas jag att jag fortsätter att tänka. Alltid. Det får inte vara allt eller inget. Mitt sätt att se på musicerande, just nu i alla fall, det kan ju förändras, är att det måste få vara fantastiskt och jävligt fult också, på samma gång. Man måste få hata det, och man måste få älska det.

Som livet självt lite.

Ja, men lite så! Det är ganska skönt att veta ibland att det alltid hänger löst, och ibland är det jättejobbigt att veta.

Du skrev låtarna till plattan på väldigt kort tid, runt två veckor.

Ja, de flesta av låtarna, några var äldre, men de flesta av låtarna skrevs under en intensiv period, får man säga.

Är det så du vill jobba?

Nej! Nej. Du vet, jag skulle vilja jobba, om man säger så. Jag behöver skapa ganska mycket struktur runt mig för att det inte ska bli att jag hellre kanske vill gå ut i skogen, eller läsa en bok, sådana saker – tvätta, städa. Jag är inte den som bara ser ett piano och dras till det. Däremot kan jag finna en otrolig glädje i att spela, men det händer ganska sällan, det ska vara på kvällen någon gång om jag är helt själv och helt avslappnad. Då tycker jag det är skitkul att bara sätta mig och spela, och kan sitta hur länge som helst. Men det är ju inte så man kan jobba på en daglig basis, så där behöver jag verkligen skaffa en struktur, och en sådan kan ju vara att jobba med andra. Då går jag dit vi ska och tänker inte över huvud taget på att det är tråkigt att jobba eller tråkigt att anstränga sig. Egentligen så handlar det bara om att jag har prestationsångest, och det gör ju att man måste hitta vissa… Det är en jävla stark kraft. Det kan få en att bara – ”Oj satan vad trött jag blev, bäst jag sover lite nu”. Och sen får man jättemycket ångest över det. Det gäller att hitta sätt att lura den. Och för mig var det där, den här tvåveckorsperioden, var ett sätt att försöka lura prestationsångesten. ”Nu gör jag något helt galet, jag ska skriva massor av låtar på väldigt kort tid” – och det fanns inga speciella förutsättningar för att jag skulle klara av det.

Märker du skillnad i prestationsångesten, är det något som du tycker är tydligare när du kör solo?

Jo, men det är det. Men jag tror att prestationsångesten i sig är en konstant. Om man har den så har man den. Det är klart att man på många vis känner sig mer sårbar när man gör sin musik själv. Typ som idag: jag har feber och ont i halsen, och det gör mig galen. Jag blir så jävla förbannad, för jag vet att jag inte kommer kunna göra mitt jobb så bra som jag skulle kunna göra det. Då krävs det en jävla massa tankeförmåga och kraft att ta sig ur den inneslutna bubblan av bestämda uppfattningar – för det är det som prestationsångest är, bestämda uppfattningar om hur det ska vara, ett kontrollbehov. För att sammanfatta: prestationsångesten är konstant, men den kommer att yttra sig på olika sätt i olika sammanhang.

I en intervju du gjorde med Dagens Nyheter så sa du ”Jag jobbar vanligtvis mycket med män och kan tycka att de har ett fokus som jag sällan uppnår”. Jag blev väldigt nyfiken på det, vill du utveckla?

Det är nästan vad vi pratade om nyss. Att jobba med män… Jag vet att det finns massa kvinnliga exempel på folk som bara älskar att hänga i studion, men många kvinnliga musiker som jag känner lider precis som jag av att ha ett annat typ av fokus. Vi tenderar att fundera mer på känslorna kring arbetet, våra relationer, till viss del mer än männen. Jag tycker att det är tydligt –  jag har märkt, eller fascinerats av, vilken typ av ork som män jag jobbar med har. Och det kan vara otroligt komplext, det kan finnas så otroligt många anledningar till varför det är så, men det har såklart gjort att jag har funderat: varför fungerar inte jag sådär? Det blev en destruktiv tanke för mig, att jag tänkte att jag inte har något fokus alls, att jag är alldeles för splittrad. Därför tänkte jag att jag skulle utmana, kanske straffa, mig själv genom att sitta i två veckor och skriva sådär. Och det är ju inte bra för någon. Det är inte en bra process, det är inte en frisk process. Men jag klarade det. Slutsatsen var att ja, jag har mitt slags fokus – men jag kanske inte är lika beroende av att använda just det i mitt arbete, jag kanske är bättre på att använda andra kvalitéer.

Vad skulle du säga är dina kvalitéer, din styrka, om det här med fokuset är en av dina svagheter?

Det är att jag överraskar mig själv ganska ofta. Det är det som ger mig kraft. Min styrka är att jag kan lägga så otroligt mycket tid på att kritisera mig själv, det är jag superbra på, men ur det så kommer också en trötthet, som ibland gör att de mest oväntade grejer dyker upp. För till slut så ger jag upp. Och då brukar det oftast vara att jag helt plötsligt har improviserat fram någonting på åtta minuter, och sen så bara –  vad fan var det där? Sen lyssnar jag på det nästa dag, och så har jag fått några låtar gratis. Den här latheten, den här prestationsångesten, är ju bara en naturlig del av en kedja som alltid återkommer till att det blir någonting. Men naturligtvis önskar jag att förloppet var lite mer produkt och lite mindre vånda.

Du har samarbetat med din exman Kristian (The Tallest Man on Earth) på skivan, och när han spelade i Malmö för någon månad sedan tillägnade han dig en låt. Det låter som en bra relation att ha till ett ex. Vad tror du avgör vad som händer med en relation efter det att den har fått sig en törn?

Det finns säkert massa svar på det som jag inte vet om, men det som jag spontant tänker på är att uppbrott i alla dess slag ju alltid reflekterar hur relationen såg ut i sig. Jag tror att en av styrkorna, och svagheterna, i en relation kan vara att den är symbiotisk på något sätt. Det kan vara fantastiskt och destruktivt på samma gång, men jag tänker att om man har levt i en sådan relation så kanske det på något vis är omöjligt att bara tacka och gå, utan då får man hitta sätt att lösa det. Så att man kan fortsätta gå jämsides på något vis. Oavsett om man gör det fysiskt eller psykiskt.

Angående att gå jämsides – Amason släppte EP nyss, California Airport Love. Tänker du att det är så det ska vara, att ni ska gå jämsides, eller vill du skifta fokus till dig? Hur ser du på framtiden?

Nä, alltså, ärligt talat bryr jag mig inte så mycket, men det är klart att det finns mer eller mindre praktiska sätt att kombinera solo och band på. Jag är bra på att förvirra. Det löser sig alltid till slut ändå.

Amanda Bergman är färdig med både sminket och teet. Vi ska fotografera utomhus, i parken, där solen fortfarande skiner med varmt kvällsljus, men är på väg att försvinna bakom en av Lunds få byggnader med fler än fem våningar. På buskarna syns näpna, ljusgröna vårlöv. Fåglarna vid dammen tjattrar. Otaliga blommor trängs runt trädrötterna, vinden blåser ljum och Amanda Bergman trivs.