Intervju: Arctic Monkeys

Alex Turner sitter ned, lite lätt bredbent, hans amerikanska influenser är påtagliga; skinnjackan, frisyren. Inte många från Sheffield som använder kammen på det viset. Åtminstone inte nu. Hans manager heter också Alex, ironiskt nog presenterar vi oss, jag och Playgrounds boss. Alex och Alex möter Magnus och Magnus. Men det gör förmodligen hela situationen rätt avslappnad.

Arctic Monkeys har avverkat USA ytterligare en gång och spelningen på Hultsfred STOXA är den första på europeisk mark för sommaren. Alex pratar livligt om att vara tillbaka i Sverige. Han nämner att skillnaderna mot att spela i USA kontra Sverige inte behöver vara så stora även om de nått en större publik på sistone (högst oklart om det är bandets amerikaniserade attribut eller musiken som gjort att även amerikanerna fått upp ögonen för Storbritanniens gitarrhjältar).

– Det händer fortfarande att vi gör en del mindre spelningar där borta även om vi tagit oss in på stora festivaler som Coachella och Lollapalooza. I Sverige gör vi inte heller så stora spelningar för den delen, det är olika överallt. Storbritannien är som sagt galet.

Om själva festivalen vet han väldigt lite, men nyfikenheten är stor. Han vet att Portishead lirar, men undrar mest vart hans svenska vänner är: ”Är det inte någon av våra svenska vänner som lirar? Inget The Hives, ingen Lykke Li?”. Nyheten om att festivalen har flyttat från själva Hultsfred har han fått med sig. Och för en kort stund blir det ombytta roller: Alex är nyfiken på reaktioner, försäljningen och om det är festivaler som krockar. Han fascineras lite över Dreamhack som jag nämner i förbifarten, men visar prov på sina LAN-kunskaper när han droppar ”Call Of Duty, right?” Men det är inte bara Hultsfred han är nyfiken på:

A: Vad hette den där festivalen som vi brukade lira… Accelerator?

Det stämmer. Tyvärr finns den inte längre.

A: Nej, va tråkigt. Det var synd. Jag gillade den. Men vi lirade en större festival för några år sedan, minns inte vad den heter.

Det var Way Out West.

Första gången ni lirade i Sverige var ni förband till Franz Ferdinand…

– Oh jävlar, jag hade nästan glömt bort det. Kul att du påminde mig, säger Alex när han tar av sig pilotbrillorna och ber mig fortsätta, nästan lite ursäktande.

Hur är relationen till Sverige?

-Den har alltid varit bra, ni har alltid varit stöttande och vi har haft en del roliga kvällar, inklusive den med Franz. Vi har ju även varit här med The Last Shadow Puppets. Men det är lite kallt va? Bor du här och vad gör man en fredagskväll?

Jag lotsar igenom uteställena, Debaser till Riche, platser jag vet han besökt, men som också passerar mina utekvällar då och då. Alex pratar om Sheffield, men glömmer nämna dess motsvarigheter. Numera bor han i New York, men senaste tiden har han tillbringat i Los Angeles.

– På sistone har vi lirat en del i USA, vi spelade någon ny låt för ett tag sedan, ikväll kommer vi också lira en ny, Mad Sounds heter den. Men vi har även jobbat en del på den nya skivan som vi spelat in i Los Angeles.

Många av texterna utgår från Sheffield, dess arbetarklass och hela den biten, hur har det förändrats sedan du ser skyskrapor och en helt annan värld?

– Det var främst de första skivorna, de senaste har inte lika mycket Sheffield över sig. Men det är fortfarande en del av oss, men det mesta kommer ändå inifrån. Jag var där över en helg för ett tag sedan, det är ganska skönt på något vis. Vi kan inte fly från det riktigt.

Han och Miles Kane jammade relativt nyligen ihop vad som blev en b-sida till Miles, allt över en helg. Tidigare har de utgjort nämnda projektet The Last Shadow Puppets som 2008 släppte briljanta The Age of the Understatement. Sedan dess har det mer eller mindre varit tyst, finns det planer på att ta upp det igen?

-Ja, definitivt. En dag så. Just nu har han sin grej. Men en dag kommer vi vilja göra det igen.

Vad är din syn på NME och hur är relationerna med dem?

– Vi har alltid haft väldigt bra relation med dem, de var de första som kom för att prata med oss. Vi hade aldrig gjort en intervju innan de kom upp till oss i Sheffield. De har blivit lite av en institution när det kommer till musik, men jag vet inte riktigt vad folk överlag tycker. Men för mig har de haft en viktig roll, när jag var yngre gick jag och köpte tidningen varje vecka. Det var The Strokes, The Vines och den typen. Men jag tror inte det är samma grej längre, nu är det nätet.

Vad kan du berätta om singeln Do I Wanna Know? Och processen för det nya albumet?

– Vi var ute i öknen, jammade, det började med några riff, den här gången var det mer eller mindre ett sound vi fick till. När det kommer till lyriken är det främst vad jag hör och ser som inleder processen. Mestadels är det människor som inspirerar, men det kan samtidigt vara något helt annat. Det är inte nödvändigt att det kommer direkt, det kan ta lång tid, det är en process man måste uthärda. Om texten redan är skriven så gäller det bara att försöka lägga pusslet, att få musiken och texten att passa. Ibland går det inte, ibland fastnar man. Man försöker till en viss punkt, sen lämnar man det, ibland går man tillbaka med nya ögon. För mig är det någon slags symmetri, antingen är det bulls-eye eller så är det skräp.  På förra skivan gjorde vi bara 12 låtar och det var de som kom med på albumet, det var första gången vi gjorde så. Den här gången hade vi kanske 30 låtar eller något i den stilen.