Intervju: Death From Above 1979

19 mars 2011 krossades benkotor, kravallstaketet nådde nästan nirvana och polisen lamslogs – ett återförenat Death From Above 1979 blev en käftsmäll där fansen krälade, slogs och gav svettiga spelningar en ny definition. Där och då var det som om tiden stått still – ett piskande 2004 var tillbaka.

Torontoscenen har sedan DFA 1979 lagt grund åt många subkulturer med tydliga förankringar i bandets musikaliska register. Crystal Castles punkiga attityd har trots allt sitt ursprung i den mångkulturella stadens uttryck som Sebastien och Jesse varit med och format även om de sedan starten valt att basera sig i Londons smutsiga underjord. Men även band som Fucked Up bär spår, även om de precis som Crystal Castles aldrig direkt kan förknippas med den legendariska statussymbol som den hårdbultande duon besitter. Den mytomspunna duon har sedan återföreningen återigen samlat världens alla stämplar, bandets senaste stopp i Sverige blev mycket riktigt en fullträff, och med nya låtar i bagaget talar det mesta för att det här är en historia som kommer upprepa sig i sommar när DFA 1979 återvänder till svensk mark.

Många artister väljer att undvika intervjuer, Death From Above 1979 hör till den skaran som sällan ställer upp. För många handlar det om att måla upp en identitet eller att bibehålla mystik. Vi minns förmodligen alla hajpen The Weeknd som valde att tiga extremt länge trots att hungriga journalister bönade och bad. I fallet Sebastien Grainger och Jesse F. Keeler är det fortsatt en olöst gåta. Men när jag ringer Jesse möts jag av en oväntat engagerad inställning, och jag blir precis lika förvånad som när James Blake står framför mig på en ö i Medelhavet klockan tre på natten utan att ge sken av det introverta skal som medierna valt att måla upp. Återigen får jag mig en knäpp på näsan, listan på fördomar som inte besannas skulle förmodligen bli längre än den här artikeln. Problemet rotas till journalisters tolkningar snarare än artisters verklighet något som ibland förstärker, men framförallt förvränger.

Eftermiddagssolen har nått Arvika, jag tittar ut mot sjön som nästan glimrar av solljuset som träffar dess yta. Jesse är hemma, tidsskillnaden gör att dagen knappt börjat i Toronto, mobilnumret vittnar om att han befinner sig i Ontario. Han frågar var jag befinner mig, till en början säger jag enbart ”the country side” men börjar minnas att Jesse faktiskt stått på den mark som jag nu befinner mig. Året var 2008 och MSTRKRFT gästade Arvikafestivalen.

-Oh, jag minns det, vi spelade i någon skollokal va? Det var litet, mörkt och mycket folk vill jag minnas, säger han och skrattar.

Åren efter You’re A Woman, I’m A Machine suktade en hel generation efter en uppföljare men efter otaliga försök kom aldrig någon. Bandet gick skilda vägar och det var under den tiden som Jesse hittade nytt liv som MSTRKRFT och ja, ni förstår nog av bandnamnet var Sebastien hamnade, Sebastien Grainger And The Mountains. Men nu ser det äntligen ut som att en av världens mest efterlängtade uppföljare kommer ta form, bandet har inte direkt varit hemliga om att inspelningar påbörjats. Via Twitter postades bilden på en inspelningsstudio med texten ”It begins” följt av hashtagen #DFA1979 i höstas. Inte konstigt att fansen varit eld och lågor på sistone när ingen uppdatering om processen kommit.

-Vi är i princip klara med albumet. Någon vecka kvar återstår. Vi insåg att vi inte är ett band som kan göra ett album i studion och sedan släppa det, risken blir för stor att vi skapar något som är fel för bandet. För oss är det viktigt att det funkar live och därför var förra höstens turné ett sätt för oss att testa responsen. Mottagandet var riktigt positivt, vi mötte fans som bad om fler nya låtar framför gammalt, vilket är både förvånande och glädjande.

Låter onekligen lovande, men när kan vi förvänta oss det nya albumet?

-Det är utanför vår kontroll, där är det skivbolaget som har en mer avgörande roll än vi själva. Men snart, troligen den här hösten eller i vinter.

Det har gått nio år sedan debutalbumet You’re A Woman, I’m A Machine – många är eniga, däribland jag – att albumet är ett tidlöst dokument som lika gärna skulle kunna vara från i år. Vad tror du är anledningen till att många upplever att albumet står sig än i dag och hur gör man ett sådant album?

-Till viss del handlar det om tur, det går aldrig att kalkylera eller förutspå. Personligen lyssnar jag mycket på gammal musik överlag och det handlar troligen mer om lyssnaren än musiken i sig, förklarar Jesse mot bakgrund att det är vi människor som avgör vad som är tidlöst och att det refererar till subjektiva grunder snarare än riff eller melodislingor.

Har du något exempel vad som är tidlös musik enligt dig?

-För mig är tidiga Metallica tidlös musik.

Om vi återgår till det nya materialet, vad kan vi förvänta oss och hur står det sig i relation till tidigare material?

-Under turnén förra året varvade vi nytt med gammalt och det vävdes snyggt ihop. Så man kommer känna igen sig, det är bas, trummor och sång – det finns dock en logisk utveckling.

Hur skulle du säga att ni utvecklats med åren?

-Framförallt så kan vi våra instrument betydligt bättre, men vi har också större kunskap om att arrangera låtar och kan spela annorlunda nu jämfört med när det begav sig senast. På den tiden ägde jag inte ens bas, det gör jag nu. Nu gör vi musik som våra hjärnor inte ens skulle kunna föreställa sig, men vi är fortfarande DFA 1979, vi är vi.

Som tidigare nämnt hittar vi även energiska punkbandet Fucked Up från Toronto som bland annat hyllades för albumet David Comes To Life från 2011. För ett par veckor sedan valde en restaurang i Toronto att namnge restaurangens maträtter efter bandets låttitlar, när kan vi förvänta oss något liknande från er?

-OMG, jag vet ärligt talat inte, jag förväntar mig inte riktigt att någon uppskattar oss på det viset.

Vilka av era låtar skulle kunna vara bra namn för maträtter?

– Haha, det hade varit lättare med alkohol, hmmm, jag ska försöka komma på något. Haha, vispgrädde på tub som heter Pull Out kanske?

Jesse garvar nästan ihjäl sig på andra sidan tråden, stämningen är på topp – jag hade ju aldrig förväntat mig det här när jag försiktigt knappade in telefonnumret. Förvisso förväntade sig Jesse inte en fråga som denna heller för den delen.

Trots att de inte släppt ifrån sig nytt material sedan 2004 sinar inte direkt efterfrågan på bandet – vi ser utsålda spelningar överlappas, stora festivalscener och får läsa om upplopp kring mindre spelningar. Allt är i sin ordning.

-Vi föredrar mindre spelningar, musik känns mer naturligt i sådana sammanhang jämfört med en publik på 30 000 personer. Det är något genuint med att publiken får se oss och att vi får se dem, vi gör ju det här för publiken.

I sommar väntar två spelningar på svensk mark, berätta.

-Ja, vi gör bara sex spelningar i år och två är i Sverige – så jag antar att våra band till Sverige är starka. Faktum är att ni alltid stått upp för oss och rockmusik.

I en intervju med This is Fake DIY från 2005 fick ni frågan vad ert mål är med året var ni svarade ”To steal all your money and fuck you all up”. Vad skulle svarat vara i dag?

-OMG, haha, sa vi verkligen det? Jag kan inte minnas, det var en lång tid sedan, det låter som något Sebastien sagt. Nu har jag inget bra svar.

Under tiden som det var tyst kring DFA 1979 var du med och formade MSTRKRFT – ni spottade ur er två fullängdare och många väntar fortfarande på den tredje. Vad hände?

-Vi försökte verkligen, vi började arbeta på albumet nästan tre gånger, men det blev inte vad vi tänkt oss. Vi hade helt enkelt glömt bort hur vi skulle göra. Vi fann ingen mening med att slösa mer tid på något vi inte tyckte fungera. Men vi har äntligen kommit på hur vi ska göra, så jag hoppas vi kan börja göra ett nytt album med MSTRKRFT.

9 juli gästar Death From Above 1979 Stockholm och WWDIS Summer Fest dagen därpå är det dags för Göteborg. Biljetter hittar ni här.