Intervju: Deptford Goth

Det var den 10 december som Deptford Goth höjde rösten ovanför mullret av passerande musik för första gången. Dessförinnan hade han givit ut både Youth II EP – bestående av fyra rangliga men ack så fina låtar – och den underbara förstasingeln Life After Defo från det kommande albumet med samma namn. Men när Union dök upp i Facebookfeeden den där kvällen gick Daniel Woolhouse från att vara en anonym doldis till att ro en båt som förväntades rymma en hel serie av vackra låtar. Sköra Union var i mitt tyckte ett av förra årets mörkaste konstnärliga poputtryck med sin bedövande lyrik och utsökta avvägning av drivande beat och vinande synthmattor. Få låter så små som Daniel Woolhouse när de tar ton, trots att hans sångmässiga spännvidd är bred. Försiktig, trippande soul från en person som aldrig avslöjar mycket men som kontraproduktivt nog avslöjar delar av sig själv genom just det.

Woolhouse har ställt in flera konserter i hemlandet nära inpå, han har beskrivits som mystisk och som en person som värnar om sin integritet. Och hans musik går sönder när man försöker ta i den. Deptford Goth är inte intressant bara för musiken som springer ur namnet utan kanske framför allt för att det är lätt att relatera till personen bakom pseudonymen. Överlag känns Deptford Goths musik så personlig att det är svårt att skilja konstnären och konsten åt.

Den 18 mars släpps fullängdaren Life After Defo via Merok Records. Elva låtar som tillsammans är ungefär allt man hade kunnat hoppas på.

Så vi ringde upp Daniel Woolhouse, som svarade med 2% på sitt iPhonebatteri och en av världens mest eftertänksamma uppenbarelser. Varje mening vägs på en våg, varje svar fraktas försiktigt fram. Lyssna nedan på vad en av 2013 års mest fascinerande albumdebutanter har att säga om London, sitt textskrivande och Perfume Genius.

Hallå?

Hej Daniel, det här är David.

Hej, hur är läget?

Det är bra, hur är det själv?

Jo, det är bra, jag behöver bara snabbt plugga in min iPhone för den är väldigt låg på batteri…

Det är lugnt, jag väntar.

Så, hej!

Grattis till att albumet fått ett släppdatum!

Yes, spännande.

Hur kommer det sig att skivan blev försenad?

Eh, jag vet inte riktigt om den blev försenad. Olika saker inträffade. Jag menar, du gör klart någonting och helt plötsligt har du ett antal andra saker du måste arrangera innan allt är färdigt.

Du flyttade till London när du var 19. Var levde du innan?

I Sufford, vilket ligger i Östra England.

Hur kommer det sig att du flyttade till London?

Jag flyttade till London för att gå på en konstskola.

Hur har du trivts?

Ljuvligt. Det är en fantastisk plats… Jag älskar London. Du kan på sätt och vis involvera dig själv hur mycket du vill eller så kan du välja att vara anonym eftersom det är ett så stort ställe. Du kan i princip vara vem du vill vilket är en bra situation att vara i, snarare än att styras av omgivningen. Du kan använda det till din fördel, eller göra vad du vill, så det är bra.

Har det varit bra för din kreativa sida?

Ja, jag antar att det är bra sett till att det alltid pågår mycket, både kulturellt och socialt. Och du dras mot andra människor som har liknande idéer och intressen vilket uppenbart är svårare när det kommer till mindre ställen. Här finns människor jag känt ett längre tag och vi har alla på sätt och vis utvecklats i vad vi gör. Man växer liksom tillsammans. Om du är intresserad av konst, musik, partyn och liknande saker så lägger sig pusselbitarna ganska bra.

Har det varit dåligt på något vis också, kan du bli distraherad?

Distraherad av saker… för att vara ärlig, jag höll på med albumet under cirka tolv månader. Och framför allt de sista åtta månaderna gjorde jag inte mycket annat. Jag stannade mest inne och arbetade på albumet då det var något jag kunde bli så involverad i att det var allt jag tänkte på. Om jag var någon annanstans var det fortfarande albumet jag tänkte på. Det kom helt enkelt till en punkt då det var enklast att spendera så mycket tid som möjligt att arbeta på det. Men det är skönt att gå runt och tömma huvudet ibland också, att ta en liten paus.

Hur kommer det sig att det blev just Londondistriktet Deptford som gav namn till din musik?

Jag tänkte att det skulle vara ett bra namn på en karaktär i en story. Jag gjorde inte mycket med det först, sen skapade jag några låtar, la upp dem på internet och plötsligt hade jag inget namn. Så jag tog det och det fastnade. Det är lite annorlunda, jag tror att folk kommer ihåg det, på ett konstigt sätt, haha.

Det finns ingenting personligt bakom det?

Det är faktiskt just nedanför vägen. Jag bor i Peckham vilket är just bredvid Deptford. Det är lite roligt, en intressant plats.

Var tog du fotot som du använder som pressbild? London?

Nej, det var i Essex. Jag har varit vid den där floden tidigare och de hade båtar man kunde hyra. Jag tog med en vän och tänkte att det skulle göra ett riktigt bra foto. Omgivningen består av plan mark, enorma träd och är… speciell. Hon tog med en kamera och satte sig i en båt medan jag var i en annan. Det var rätt svårt att ro i position och sen ställa sig upp snabbt för att hinna ta foton. Hon tog ganska många och just den var väl den där det funkade ganska bra.

Lämnar du ofta London?

Mina föräldrar bor i Ipswich. Det är mer landsbygd. Men jag menar, jag gillar att promenera och liknande – men jag gillar att gå runt i London. Det är rätt spännande att gå i en riktning och inte ha en konkret plan var. Du snubblar alltid över något du inte visste var där. Jag gillar urbana miljöer av den anledningen, de förändras alltid, saker byggs om.

Är du ett fan av stadens fotbollslag?

Haha, ja det är jag. Du känner till Ipswich Town? De är inte i Premier League för tillfället, de är i Championship, divisionen under. Jag vet inte, förhoppningsvis börjar saker gå lite bättre snart…

Brukade du gå på matcherna?

Nej, inte direkt. Ingen i min familj var intresserade av fotboll eller dylikt.

Om vi ska snacka lite om din musik då. Dina låtar har förbättras tekniskt med tiden. Beror det på att du har blivit en bättre musiker eller att du snarare dras från den ursprungliga minimalismen?

Jag har lärt mig att spela in saker, haha. Jag visste vad jag gjorde när jag skrev låtarna på min EP men jag hade inte mycket erfarenhet av att använda programvara. Sedan dess har jag spenderat tid på att lära mig. Men jag gillar verkligen EPn. Den är rå och intentionen var aldrig att det skulle bli en EP. Det var bara några låtar och när Merok Records sedan kontaktade mig bestämde vi att de skulle göra en bra EP tillsammans. Vi gick inte tillbaka och spelade in på nytt eller ändrade, det fick stanna som det var.

Du spelar inte in på kassett längre, right?

Nej. Jag brukade ha en four track recorder och spelade in med bara ett litet keyboard, gitarr och sång. Jag har alltid gillar att arbeta med band på det viset. Man kan fortfarande inkorporera den typen av element när man använder mer tekniska grejer, föra samman dem. Jag gillar att finna balansen mellan de två.

Ditt debutalbum Life After Defo är visserligen välproducerat men fortfarande finns en lo-fi-känsla.

Det är ännu inte POP. Det är fortfarande jag, med mina medföljande begränsningar antar jag. Det kommer inte att låta som ett riktigt skinande popalbum. Det är fortfarande lite rått.

Tycker du att tystnad som verktyg i musik kan vara viktigt?

Ja, absolut. Om du kan addera luft till en låt och ge det lite större tyngd kan du ge vissa saker mer makt. Vissa bitar kan höjas när allt annat faller bort.

Populära musiker som The xx och James Blake är exempel på artister som gör det, vad tycker du om dem?

Ja… jag gillar dem. The xx har definitivt den stillheten, den tystnaden som du pratar om. Det låter vettigt.

Lions på Life After Defo skiljer sig en del från resten av låtarna med sin intimitet. Hur kommer det sig?

Det är en ganska närstående sång. Det känns i det avseendet rimligt att mestadels ha bara en keyboard och sång och hålla det nära. En lite klaustrofobisk känsla över det.

Du upprepar ”peace for my heart”, vad betyder den raden i låtens kontext?

Det handlar om att leta efter stillhet. Ett lugn. Någon form av… fred.

Är albumet koncentrerat kring såna känslor?

Ja, det är definitivt… det är en skiva om mänskliga känslor. Så det är ganska personligt i den meningen. Snarare än att vara en platta om upplevda teman, som till exempel politik. Det är inte en kommentar om någonting, mest bara observationer om mer mänskliga teman.

Även din lyrik känns minimalistisk. Nästan som om raderna vore utklippta från tidningsartiklar och sammansatta i dina låtar?

Jag fokuserar på minimalism eftersom det är ett bra sätt att berätta en historia utan att explicit berätta exakt vad som sker. Jag tycker det är mer intressant att lämna ute en del. Vad gäller idén om att klistra in saker från olika platser… mycket av skrivtiden har jag en rad som jag skriver ned och sedan återkommer till när jag har någonting mer. Vilket jag då sammanfogar. Ibland kan du sitta ner och skriva texterna i en sittning men andra gånger skapas de utifrån bitar och delar som flyger runt i huvudet en tid. Till slut inser du att de passar med musiken.

Har du några låtskrivarfavoriter?

Det är svårt att liksom välja personer, haha. Jag älskar Neil Young. Jag tror att After The Gold Rush är där uppe som ett av mina favoritalbum.

Har du lyssnat på hans nya album? Det har en låt på 27 minuter och två som är över 16.

Nej, det har jag inte. Han är en galen snubbe, haha. Jag gillar det. Men att plocka ut en person vars skrivande man identifierar sig med eller liknande… jag tror att vad man än gör influeras man av massor och massor och massor av områden och använder det sedan till att göra sin egen grej. Du absorberar saker. Så det är massa olika grejer.

Planerar du att spela live med Life After Defo i ryggen?

Det här året, yes. Jag gjorde ett fåtal spelningar i slutet av sommaren. I London.

I Brighton också va?

Ja, jag var support till Balam Acab. Det var grymt, väldigt bra. Att titta på Balam Acabs set efteråt var verkligen fint, det var en skön känsla att komma loss och kika på hans konsert efter min.

Gillar du att uppträda?

Jag har mixade känslor inför det. Jag gillar det men jag vet inte… det är definitivt en fullkomligt annorlunda grej från att spela in. Jag tror att jag oroar mig mycket, jag vill inte att folk ska bli besvikna. Det adderar till nervositeten – att göra något sånt när du bryr dig om att folk har en bra stund. Jag gjorde de spelningarna på egen hand. Jag har funderat över att samla ihop ett band, så det kan hända. Det skulle vara intressant att få några andra personer ombord eftersom det hade öppnat upp för ett bättre framträdande i och med de ökade alternativen.

Sverige?

Jag skulle älska att komma till Sverige. Jag ska se vad vi kan göra. Jag skulle definitivt vilja göra några spelningar runt om i Europa så det är absolut en möjlighet.

När var den senaste gången du blev hänförd av ett livegig?

Känner du till Perfume Genius?

Ja, absolut, jag såg honom i Göteborg i somras.

Yes, det var på en Perfume Genius-spelning här i London i augusti, för ungefär två år sedan. Jag hade inte direkt hört mycket musik… jag hörde albumet tidigare den veckan och insåg att han spelade i London. Jag tänkte ”jag måste se den här killen, det här är fantastiskt”. Det var i samband med Learning, hans första. Det var utsålt. Men så fann jag två biljetter på Ebay. Så jag köpte båda och begav mig dit på egen hand.

Vad det överpris?

Nej, jag tror faktiskt inte det var det. Jag tror jag betalade… förmodligen mer än originalpris men det handlade inte om mycket pengar. Jag tror någon köpte dem och sedan inte kunde gå. Så jag gick dit. Gav den andra biljetten jag inte använde till en kille som var där med sin flickvän, hon hade biljett men han stod utan. Och kikade sen på spelningen. Det var fantastiskt, fullkomligt tyst och alla stod där på golvet helt orörliga. Det var så himla personligt.

Jag känner lite samma sak om din musik. Att det finns en röd linje mellan er två, anslagsmässigt.

Jag tar det som en stor komplimang. Jag tycker han är briljant. Jag insåg under den spelningen att jag ville göra musik, mer musik. Att jag vill försöka göra någonting.