Intervju: Existensminimum

Mörka nätter, tända ljus, trånga gränder och gatubelysning. Regnet som piskar i takt med pulsen, och vinden som slår hårt mot fönsterkarmen. Vinflaskan är tom, skallen är full. Nattsvartpop är vad alla behöver, då och då. Mörka slingor som bara skivan Ok Boys kan bjuda på. Festivalrykten.se tog ett snack med Existensminimum ( Magnus Henriksson).

2009 slog Ok Boys ned som en blixt, kritikerna jublade. Det spelade ingen roll om det var SvD eller någon obskyr blogg, alla var enade: mörk popperfektion var ett faktum. Är mörkt och nattsvart den sanna bilden av Existensminimum ?

– Jag håller med om att musiken på Ok Boys är mörk. Det finns mörka saker och det finns ljusa. Nästa skiva kanske blir klämkäck.

Personligen hoppas jag att han väljer att fortsätta på det mörka spåret. Det känns som helt rätt forum. Ok Boys är faktiskt en platta fylld med guldkorn från första till sista sekund, och det är svårt att avgöra vilket spår som utgör någon slags favorit. Men om jag måste säga någon så får det bli Fugelsang och Signs Of Human Life. Vilka är dina personliga favoriter från senaste ?

– Det är roligt att höra. Jag känner mig mycket nöjd med Messin up just nu.

Det är drygt 1,5 år sedan Ok Boys släpptes, har arbetet på en ny platta påbörjats ?

-Ett slags arbete pågår ständigt, eftersom jag samlar dom idéer jag får och pusslar med dom då och då. Jag tänker inte komma med ett datum just nu.

Det återstår dock att se om den kommande skivan fortsätter i samma mörka spår, eller om musiken tar nya vändningar. Det har gjorts förr, av många artister, inte minst med sidoprojekt. Kan vi få något livstecken från den kommande skivan ?

-Jag har en låt som heter Company Drugs och en som heter I Love You.

Droger och kärlek, klingar fint i mina öron. Lika fint som bladningen av genrer du gör. En gnutta kraut, electronica och pop blandas, hur lyckas du kombinera allt ?

– Jag vet inte hur jag lyckas. Ibland lyckas jag träffa en genre som jag inte har hört talas om.

Just krautrock har fått en ordentlig uppsving det senaste året. Det började redan 2009, med Existensminimum och Sonjagon, och när vi skriver 2010 är det kanske främst This Is Head, den svenska publiken borde lära känna. Krautrock har visat sig passa utmärkt på livescenen, jag minns tillbaka till en spelning med This Is Head i somras. För några veckor sedan läste jag dock det här ”den som upplevt Existensminimum på scen vet att vildare än Magnus Henriksson går det inte att bli” och samtidigt slog det mig att jag inte lyckats uppleva det här själv.

-Jag tror att man kan förvänta sig att jag arbetar hårt för att visa att jag duger till. Det är rätt sorgligt, men tidigare har det hänt att jag blivit riktigt ledsen när jag sett någon i publiken lämna konserten, så jag har gjort mitt bästa för att förhindra det. Jag har varit väldigt rörlig och slängt mig hit och dit, och jag har råkat ut för fysiska småskador.

Live är ju en helt annan grej än skiva, anpassar du musiken för att den ska framföras live, eller hur tänker du när du är inne i ditt skapande ?

-Jag anpassar musiken och tar bort vissa detaljer. Sen repar jag med bandet och märker ofta tillsammans med de andra vad som låter bra och inte. Vi lämnar ofta några partier öppna för förändring om det skulle kännas viktigt att förlänga eller förkorta under själva spelningen. Om något känns öppet och lite oklart, blir det ofta en fin energi när det ska framföras. Det är ju inte belagt med dödsstraff att starta om en låt eller stanna upp mitt under en spelning. Även om just det inte har hänt, vad jag kan minnas, så känns det inte så allvarligt att göra fel med det i åtanke. Och utrymmet för personliga infall blir mycket större.

Namnet Existensminimum, är lätt att komma ihåg, det är unikt i sitt slag. Frågan är om det är en beskrivning av hur det är att leva som musiker i dagens samhälle ? Alla namn har sina historierer, vad är historian bakom Existensminimum?

-Haha, det är bra beskrivning på hur jag har levt som musiker de senaste 10 åren. Hur andra lever vet jag inte så mycket om. Jag har varit rätt envis med att försöka livnära mig och min familj genom att göra saker jag tycker om att göra. Och då har det mest varit att skapa, spela och spela in musik. Just nu renoverar jag lite gamla lampor som jag säljer för att få saker att gå runt. Det känns helt ok. Namnet existensminimum har liksom hängt med från innan jag släppte mina första låtar, och nu tänker jag sällan på vad det lockar fram för tankar och känslor. Men då representerade ordet något sjukt och trångsynt. En summa som samhället utgår ifrån när det ska bestämmas vad en människa behöver. Eller för att överhuvudtaget existera. Dom som varit runt och tittat i Sverige och i världen kan nog se att det är rätt befängt att försöka sätta nån slags medelnivå. Jag har t.ex. känt att jag behöver en spis, rinnande kranvatten, tillgång till internet, men jag vet samtidigt att det inte är sant, för jag överlever garanterat utan. Samtidigt har man konstaterat att om ett spädbarn förvägras fysisk närhet, så självdör det. Allt går inte att standardisera.

Nattsvartpop är vad alla behöver nu när hösten sveper in oss i filtar och vi tänder ljus, samtidigt som kylan härjar utanför våra fönster.

Text: Magnus Olsson