Intervju: Expensive Looks

Vi pratade med Expensive Looks om New York, droger, mörker och framtida castingdrömmar.

Vi har hyllat Alec Feld ett par gånger i artiklar vid det här laget. Hans psykedeliska discomusik under namnet Expensive Looks liknar litet annat, musik som förespråkar lika delar eufori och eftertänksamhet på dansgolvet. När LCD Soundsystem släppte låten All My Friends 2007 blev det för mig personligen en uppenbarelse. Om hur annorlunda intryck en låt som egentligen verkar menad för något annat kan göra på en. James Murphy bestämde sig för att samla en del av ett livs samlade betraktelser i en låt som på ytan signalerade tanklös rörelse. Samma röda tråd löper genom Expensive Looks musik. För bara någon vecka sedan släpptes andragiven Haçienda och om debuten Dark Matters var imponerade är det svårt att veta vad man ska kalla det här. Vi har läst ett par intervjuer med honom men kände att vi ville veta mer om den här rätt säregna figuren som drar runt på New Yorks gator. Här är Alec Feld.

Vad är historien bakom namnet Expensive Looks?

– Jag är en sucker för en del reality-tv. Bravo visade en serie vid namn NYC Prep 2009 som följde fem eller sex high school-ungdomar i New York och exponerade deras i-landsproblem. Utan att det kanske behöver sägas, serien var kortvarig och varade bara en enda säsong. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat om den men den vägrar att bli gammal. Jag började producera runt den här tidpunkten och några vänner och jag skojade om bandnamn under tiden vi tittade på programmet. Ungdomarna i serien går till Barney’s, har personliga moderådgivare, och, överlag, är på väg rakt in i förnekelse med sina skeva ideal. Vi landade på Expensive Looks.

Har du alltid bott i New York? Vad är det bästa respektive det sämsta med staden?

– Jag har bott i New York under hela mitt liv. Född, uppvuxen, whatever, hoppar jag mellan Manhattan och Brooklyn. Fastighetsbiten här suger så jävla mycket. Det bästa? Jag vet inte. Jag tror att vi (New York-bor) tar kollektivtrafik för givet. Sandy (stormen, red. anmärkning) visade att vi är så jävla beroende av MTA, och om det inte vore för dem skulle vi vara i evigt trafikkaos. Linje G suger fortfarande dock. G kan dra åt helvete. Gör vagnarna längre. Börja dyka upp i tid. Kom igen. Alltså, i det sammanhanget, är det allra värsta linje G.

Vad tycker du om partykulturen i New York?

– För att vara ärlig går jag inte ut speciellt mycket. Jag är en eremit och hamnar typ mest hemma stirrandes på kod eller programmerar synthar hela nätterna. Jag vet inte vad partykulturen här är längre. Jag hör att drum & bass-ravepartyn pågår i Brooklyn/Queens men det är egentligen det. Många bra klubbar har stängt, köpts ut eller är i processen att göra så. Det är sorgligt att se men förhoppningsvis finns det rum för någonting nytt.

Jag läste i intervjun du gjorde med Dummy att du blir euforisk av ”drugs and free drugs”. Är det viktigt för dig att ta droger för att kunna skapa musik? Vad händer om du skriver musik utan att vara drogpåverkad?

– Uttalandet var ett skämt, men delvis sant. Jag skulle säga att droger har spelat en avgörande roll i utvecklingen av musik, dock. Alkohol, cannabis, psykedeliska-, de har alla spelat stor roll i skapandet av många av de genrer vi har idag. Det finns en hel del som kan fås från drogerfarenheter, men jag förespråkar inte nödvändigtvis droger i fritidssyfte. Det är verkligen svårt att göra musik när du tagit något psykedeliskt men det är sådana erfarenheter som hjälper mig att fokusera på vad jag försöker att åstadkomma. Det är bra att ha en utomvärldslig upplevelse någon gång ibland; att kunna gå utanför gränserna för vad verkligheten är och höra ljuden som kommer från de universum som är närliggande.

– Jag läste också att du gillade skogsvandring. Du kan inte hitta mycket av det i New York. Inspirerar naturen dig?

Du kan inte det, nej. Det suger och dödar mig ibland. Du kan köra några timmar upstate men det finns inget substitut för att vara i mitten av det hela.  Naturen är allt, det är bortom inspirerande.

Hur var skapandeprocessen av debuten Dark Matters?

– Förvirrande. Jag ser den mer som en sammanställning än en sammanhållen skiva. Den gjordes under en lång period av tid med stora luckor emellan, och med ett undersökande tankesätt snarare än ett fokuserat sådant.

Du har beskrivit din debut som ”frustration with the pursuit of happiness”. Kan du utveckla den tanken?

– I korthet, ingen vet vad de vill. Även om de vet, vill de ha något annat. Du har en dröm eller ett mål, du uppnår det, och sedan adderar du en ny dröm. Vem säger ”jag är klar, jag har inga mer drömmar”?

Personligen känner jag att din musik är euforisk men ändå suggestiv och melankolisk. Nästan som manodepressivt disco.

– Den har en ton av ondska och en eftersmak av psykos. Det är något väldigt fantastiskt med dualiteten om gott och ont på dansgolvet. En frisättning av oro uppstår, en alstring av positiv, extatisk energi.

Är den där strängen av mörker viktig för dig? Är det vad titeln på plattan handlar om?

– Skivnamnet är en lek med ord. Den skapades under en ganska taskig period i mitt liv, och utan att veta innebörden av låtarna antog jag att det var temat. Vid den tiden kändes det som om jag spann runt i cirklar och jag kände mig mer och mer yr. Mitt huvud kändes tomt och nästan icke-existerande. Som det astrologifreak jag är finner jag mörk materia (översättningen av dark matter till svenska, red. anmärkning) förbryllande och förvirrande – saker som vi inte kan se men som nästan tar upp alla tomma utrymmen i universum. Dark Matters kändes lämpligt.

Hur skulle du säga att din aktuella uppföljare Haçienda skiljer sig från Dark Matters?

– Den är ganska annorlunda. Den första skivan var verkligen sample-tung. Den här har bara runt fem eller sex. Det var mer av en analog process den här gången – inspelning av riktiga trummor, instrument och modulära synthar. Den går ”tillbaka till rötterna” i vissa avseenden också. Nästan all sång spelades in med inbyggda mikrofoner eller SM58. Degh, min kompis Declan, spelade in sin vox/gitarr på låten Losd på en iPhone. Det var en tung väckarklocka, att man verkligen kan använda vad som helst, bara begränsningarna satta av dig själv är hinder. Det är en jämnare, mjukare känsla på Haçienda, mer tålmodigt och och genomtänkt – inte så upphackat och slarvigt som Dark Matters. Jag ville ha ett verkligt ”episkt” ljud, och jag tror jag sköt mitt i prick.

Tre favoritalbum, fem favoritlåtar?

The Avalanches – Since I Met You
Black Star – Black Star
Air France – No Way Down

Marnie Stern – The Crippled Jazzer
Cut Copy – So Haunted (Knightlife’s Sun-Soaked Reprise)
Burial – Ashtray Wasp
Sun Araw – Horse Steppin’
Flying Lotus – Parisian Goldfish

Vad vill du göra nu, framöver?

– Vara med i nyinspelningen av Along Came Polly.