Francis Lung

Det var ett par år sedan Tom McClung laddade upp sina första låtar på Youtube. En månad efter att hans dåvarande band Wu Lyf släppt sin debutskiva Go Tell Fire to the Mountain och (med hjälp av deras användande av symboler och förmåga att måla upp en gruppmentalitet som signalerade ’vi mot dom’) blivit de populäraste killarna på gården vinglade basisten ut på egna ben under namnet Francis Lung. Age Limits ekade tomt, som om han suttit med en 4-track i ett litet skjul. Sex demolåtar totalt, alla av låg ljudkvalitet, alla mycket intima. I Brooklyn Girls sjöng han om folk som redan hade allt uttänkt och klart, influerad av ett ovälkommet besök i den hippa New York-stadsdelen.

Tre år senare har Age Limits återigen precis kommit ut. Den här gången med en betydligt matigare produktion och med ett debutalbum – tillägnat Toms far – att passa in i vid horistonten. Dessutom har han – tillsammans med Evans Kati och Joe Manning från numera nedlagda Wu Lyf – haft fullt upp med disco-/’yachtrock’-bandet Los Porcos. Tiderna förändras men fascinationen kring McClungs persona består. Vi skickade över några frågor.

Hur kommer det sig att du tog namnet Francis istället för Tom?

Jag valde Francis som mitt konfirmationsnamn när jag var liten, jag har alltid gillat det. Det är bara en förkortning; Thomas David Francis McClung – (Thomas David) Francis (McC)Lung. Det är bra att kunna separera olika delar av sig själv.

Var den kursändring du tvingades göra med din musik (och kanske även livet) efter det att Wu Lyf splittrats svår att göra? Hur hanterade du det?

Efter att bandet splittrades fick jag börja vänja mig vid att ta beslut själv, mestadels vad jag ville göra och det bästa sättet att göra det på. Det påverkade mig inte så mycket musikaliskt, jag fick mest mer tid att arbeta med saker som jag tidigare gjort vid sidan av det andra.

Har du någon kontakt med Ellery i dag? Har du följt hans utveckling sen Wu Lyf?

Fråga ni (om ni vågar) i hamnen i Amsterdam, De Ruijterkade 7, för jag har inte någon historia för dig just nu, vapendragare.

(Här svarade Tom så här: ”Ask ye (if ye dare) at the Port of Amsterdam, De Ruijterkade 7, for I have nary a story for thee at present, squire.”)

Tror du att Los Porcos skulle ha existerat om Wu Lyf fortfarande var ett band?

Los Porcos skrev sina första låtar långt före vi gick skilda vägar i Wu Lyf. Jag har velat vara i ett discoband i hela mitt liv.

Kommer du att släppa ditt debutalbum inom den närmsta tiden? Jag läste på din Tumblr att det nästan är färdigställt. Kommer äldre låtar som Brooklyn Girls och So Solemn att inkluderas?

Det var det första utkastet. Några gamla låtar har omarbetats för det andra. Några har det inte. Det kommer att heta Faeher’s Son.

Vilka teman utforskar du generellt i de nya, outgivna låtarna? Dina sololåtar har känts väldigt reflekterande.

I ordning; ålder, hämnd, kärlek, dans, otacksamhet, missuppfattning och förståelse, egoism, kiss-offs, missförstånd, spelande, och naturligtvis, reflektion.

Hur ser du på Francis Lung jämfört med Los Porcos? Det senare verkar vara betydligt mer bekymmersfritt – ofta talar ni om kärlek på samma sätt som den fina John Lennon-covern du gjorde för några år sedan.

Jag vet inte. Jag har definitivt roligare när jag spelar med mina vänner än när jag är själv, det är den största skillnaden. Allt är bara musik efter det. Det är inte som att jag inte har roligt när jag spelar eller skriver själv, det är bara det att det känns lite mer formellt, kanske. Jag gillar det lika mycket.

I videon till din nya singel går du runt i kostym och titeln är Age Limits. Jag känner att det nästan finns en iver att driva bort från ungdomen, den som en del av din andra musik har tillskrivits. Är jag fel ute?

Kanske. Jag vill mer att det ska handla om att acceptera var någonstans du är i livet, oavsett din ålder. Jag behöver inte driva bort min ungdom, den driver sakta ifrån mig i alla fall. Jag var okej med att vara 19 och jag är okej med att bli 24 den här månaden. Jag tror att det gör mig lyckligt lottad.

http://youtu.be/ZyBTv0PPR3E

Du delade scen med Kirin J Callinan tidigare den här hösten. Vi älskar Kirin och hans debutalbum, hur känner du inför hans musik? Jag känner att ni båda tar musik som konst väldigt seriöst.

Jag älskade hur Kirin och hans band klädda, som olympiska cyklister nästan; värdiga, strömlinjeformade, inte en tum av material som gick till spillo genom att inte vara i kontakt med kroppen. Musik, också som ’konst’, är fortfarande kul även om du tar det på stort allvar. Jag tror inte att någon tar musik på större allvar än 15-åringen i garaget som spelar trummor i timmar och timmar och drömmer om att bli bättre och bättre. Kirin sänkte inte för ljudteknikern när han blev tillfrågad, vilket jag uppskattade och fann roligt.

Hur är Manchester nuförtiden? Frontmannen Jamie Lee från bandet Money, som nyligen slog igenom, har talat om staden som en väldigt speciell plats att vara kreativ i. Nästan religiös. Håller du med?

Inte riktigt. Det är religiöst i betydelsen av tradition – som att det är tradition att vara i ett band om du är man, i åldern 12 till 36 och bor i Manchester. Gudstjänster hålls i källare i förorterna när föräldrarna är ute. Manchester bara känns som hemma för mig, och hemma är alltid en speciell plats för att skapa något i. Det är trevligt att göra avtryck där du växt upp i hela ditt liv. Och ibland känns det väldigt speciellt att skapa på en flygplats någonstans eller på en buss mellan stationer. Jag vill inte fortsätta myten om att Manchester är en bättre plats att skapa i än andra storleksmässigt mindre och mindre berömda städer. Inspiration finns överallt, men den verkar alltid komma från allting som inte är din hemstad.