Intervju: Frightened Rabbit

Vi pratade skotsk musik, livespelningar och frisyrer med Frightened Rabbit.

För strax över en vecka sedan spelade skottarna i Frightened Rabbit på Hultsfredsfestivalen utanför Stockholm. Bandets fjärde fullängdare, Pedestrian Verse, släpptes tidigare i år och detta var bandets första spelning på svensk mark. Vi tog tillfället i akt och pratade lite med frontmannen Scott Hutchison.

Hur skulle du beskriva erat livesound jämfört med erat studiosound?

Jag har alltid tyckt att musiker är väldigt lyckligt lottade, för att vi har två medium att framföra vår musik på. Att skapa ett album är mer detaljerat, att göra något som består, man gör något djupare, med fler lager. En livespelning handlar mer om ögonblicket, jag ser inte poängen med ett band som går på scen och återskapar sitt studiosound in i minsta detalj. En bra livespelning ska träffa dig mitt i bröstet, så när du kommer hem och sätter på skivan igen ska man se den i ett nytt ljus.

Dessutom tror jag folk som går på våra spelningar blir förvånade ibland, för de är ganska energiska. Det verkar som folk tror att vi är olyckliga hela tiden. Men det är vi inte! Sedan måste man också acceptera att en livespelning kommer att ha tillkortakommanden, ingen gör musikaliskt perfekta spelningar…

Du säger att folk ser er som olyckliga, varför det?

Haha, ja, jag skulle nog säga det. Det är nog något med vårt halvdeppiga sound…

Jag skulle jämföra er med kanske We Were Promised Jetpacks, som också är skottar, håller du med?

Ja, absolut! Vi är mycket goda vänner med dem och tillsammans med ett annat skotsk band, The Twilight Sad, var vi lite av en motreaktion.

En motreaktion?

Ja, Franz Ferdinand (också från Glasgow) hade precis slagit igenom och det var flera ”copycat bands” som dök upp direkt efter. Det var mycket ”style over substance” på den tiden. Jag kan absolut uppskatta deras musik, men för oss kändes vi lite som en motreaktion, som jag tror kan höras i vår musik. Vi återvände till något mer uppriktigare, ärligare och känslosammare. Sedan bryr sig inte någon av oss om hur vi ser ut.. Det är inte det som ska vara i fokus! Folk verkade bry sig mer om vissa bands frisyrer än hur musiken faktiskt lät.

Hur ser du på framtiden för skotsk musik?

Ja, alltså det borde komma en ny reaktion. En motreaktion på band som oss, folk ogillar vårt band, som vill göra något annorlunda. Och det är bra! Jag hoppas att det finns folk där ute som hatar vårt band, som vill göra något spännande. Så länge de inte bara vill göra musik baserad på snygga frisyrer..

Alla era album hittils har fått rätt bra kritik, ledde det till någon press när ni skapade erat nya album The Pedestrian Verse?

Nja, vi fick bestämma väldigt mycket själva. Vi lämnade Fat Cat Records för Atlantic så vi var lite oroliga över att få höra någon ropa efter en singel, men det hände inte en enda gång. De litade på våra känslor, och vi fick i princip allt vi behövde. Så, på många sätt var min egen press den enda som existerade.

Du ville göra en bättre skiva jämfört med tidigare?

Precis, jag ville inte upprepa de ”misstag” jag gjorde på förra albumet. Det här också den första skivan som vi jobbade tillsammans, hela bandet. Tidigare så skrev jag det mesta själv, och det blev rätt tråkigt om jag ska vara ärlig. Jag började se mönster hur jag jobbade, det kändes slött, som att jag upprepade mig själv mycket. Det bästa sättet att ändra det är helt enkelt att involvera andra, och alla andra var angelägna att hjälpa till så det kändes som ett naturligt steg.

Lyssnade ni på någon speciell musik inför inspelningen av det nya albumet?

Jag har alltid gillat Wilco, hur deras sound verkligen utvecklats genom åren och hur de skapat sina skivor. De verkar alltid ha ett öga på själva produktionen och ett öga på låten. Allt verkar alltid vara i full kontroll. Jag tror att det är en viktig balans att ha. Det är något jag skulle vilja kika lite på själv. Jag skulle vilja experimentera lite med vår låtstruktur på nästa skiva.

Ni arbetade med en ny producent, Leo Abrahams, innebar det stora förändringar?

Ja, vår gamla producent (Peter Katis) valde en idé och så körde han på den. Leo är också fokuserad, men han hade ett mycket öppnare förhållningssätt. Han skapar ett väldigt bra forum där vi kunde diskutera idéer. Proceduren med Leo blev mycket mer engagerande och medryckande, så förhoppningsvis får vi möjligheten att jobba med honom igen.

Detta är ert första Sverigebesök, lyssnar du något på svensk musik själv?

Det gör jag! Alla gillar ABBA, eller hur? Sen The Cardigans, de är svenska va? Jag gillar deras tidiga grejer. Sedan First Aid Kit, de exploderade häromåret. Jag tycker att precis som skotsk musik, att det ofta är ganska lätt att höra när ett band är svenskt.

När det gäller här på Hultsfred, hinner du se något band själv?

Vi åker tidigt imorgon, och vi kom tidigt imorse så jag skulle gärna se Portishead om jag orkar… My Bloody Valentine skulle vara kul också, om vi hinner innan vi går på.