Intervju: Glasvegas inför Where The Action Is

De har aldrig varit trotjänare i  Las Vegas, men på Söders gator finns inget större än Glasvegas. 2008 lamslog man samtliga popsnören och stuprörsjeans när Geraldine fick folk att nynna på väg till tunnelbanorna, musikjournalisterna gjorde stora vågen och utsåg dem till 2000-talets Jesus And Mary Chain. 2011 är man tillbaka med den svåra uppföljaren, men handen på hjärtat, i sin helhet är de bättre än någonsin. Sverigefavoriterna gästade Kägelbanan och Annexet i våras, i morgon gästar de Where The Action Is.

Annexet är tomt, backropen formulerar bokstäverna som utgör bandnamnet inbäddat i lysdioder, och dagens soundcheck är avklarat. Det som återstår i väntan på att tusentals entusiastiska fans ska få springa in genom grindarna och se James Allan iklädd i sina mörka brillor är förberedelser. I en av alla korridorer sitter jag tillsammans med Paul Donoghue i en IKEA-soffa och diskuterar vem som kan ha stulit hans tubsockor under turnén. Jonna och James utesluts ganska snabbt då ingen av dem använder samma sort, det enda tänkbara alternativet är Rab. Det slår mig hur lika de är alla oss andra, här sitter jag med Glasvegas-medlemmar och pratar om vardagsproblem som skulle kunna tillhöra både mig och dig. Slutligen sluter den svenska trummisen Jonna upp, James måste dessvärre vila rösten.

–   Vi ser verkligen fram emot Where The Action Is, och det ska även bli kul att se Coldplay lira. Vi lirade ju på Way Out West för några år sedan, så nu är det dags för en svensk festival igen.

Kärlekssymbiosen ser inga gränser, bandet har aldrig varit större än vad man är nu, och det finns egentligen ingen riktig förklaring till varför man blivit så pass stora i Sverige.

–    Jag vet faktiskt inte varför vi lyckats så bra i Skandinavien och i synnerhet Sverige. Men ni har bra musiksmak, det måste ligga något i det. Försäljningsmässigt ligger Sverige inte långt efter hur det ser ut på hemmaplan, vilket är imponerade, säger Paul.

Spelningen på Annexet var deras största headline-show på egen hand, och då inkluderar vi inte festivalspelningar. Bara det påvisar dess storhet här i Sverige. Inte ens Glasgow överträffade Stockholm, publikmässigt.

-Den svenska publiken är dessutom mer stilig, hävdar Paul.

Han är inte ensam om att dela den uppfattningen, faktum är att väldigt många band upplever den svenska publiken som vacker och stilig. Eloge till oss.  Ta fram de där snygga tygskorna, den rätta band t-shirten och kamma rätt popluggen i morgon, gör dem inte besvikna.

Ni turnerar flitigt hur är turnélivet och vad gör ni om ni får ledigt?

–  Det är underbart att vara ute på vägarna, det är det här vi lever för. Men ibland är det jobbigt att leva i resväska. Lyckas vi få lite ledig tid blir det i regel ganska lugnt. Alltifrån dataspel till film, men även del besök på nya plaster, berättar Jonna.

–  Givetvis är det upp och ner även för oss. Mest upp. Vissa dagar mår man skit, men så är det med alla jobb. Det spelar ingen roll, då är det bara att bita i det sura äpplet och köra på.

Har ni någon favoritfestival?

–  Jag har inte lirat med Glasvegas på någon festival ännu, men ser verkligen fram emot det, säger den svenska ny tillsatta trummisen. Detta var dock i maj, nu har troligtvis Jonna gjort sin festivaldebut med bandet.

–  T in The Park måste jag nog säga, det är ungefär som att lira på hemmaplan. Det är ett gigantiskt publikhav, och en fantastisk atmosfär. Men vi gillar verkligen Way Out West, det var helt galet när vi lirade där, berättar Paul som blir smått sentimental vid tanken på dessa upplevelser.

Men vad krävs för en lyckad festival?

-Folket är viktigast, och givetvis att det blir en fantastisk publik. Det avgör allt.

Slutligen, vad är det bästa festivalminnet?

-Hmm, jag vet inte om det är det bästa. Men jag skulle vilja påstå att det är ett starkt minne, som jag aldrig kommer glömma. Det var på Glastonbury 2008 och vi var ett av de första banden, och vi hade troligtvis druckit aningen för mycket. Efter spelningen som jag inte minns så mycket av var vi på väg till vår mini-buss, och då hände det. Jag kissade på mig. Jag kan knappt tro att det är sant. Som tur var det i alla fall efter spelningen och inte tvärtom.

I morgon är det dags igen, Glasvegas ställer sig ännu en gång på en svensk scen. Senast de gästade oss på Annexet gav James Allan mig sin Corona när jag fotade, jag håller tummarna för en favorit i repris.