ishi vu – en blomsterknopp i rymdens vakuum

I en intervju med Musikguiden i P3 från maj i fjol får William J. Cohen, alias sin battle tag ishi vu, frågan ”vad satt du och viskade under tiden vi lyssnade på låten [Between a Dream and a Hard Place]?” varpå ishi svarar ”gjorde jag? Vad sa jag? Jag var jättelångt borta i mina tankar.”

I symbios med titeln på EP:n han var aktuell med då, Drömhus, känns det svaret ytterst talande för housemusikens Peter Pan (”en pojke som vägrar bli vuxen, kan flyga och ägnar sin tid åt magiska äventyr”). Via bland annat Studio Barnhus har han under årens lopp förmedlat dansmusik som fragment ur ”jättelångt borta i mina tankar”: abstrakt, ständigt i rörelse och med samples från barnprogram. Låtar som sammantaget lyckas hamna någonstans mellan robust och lättsam.

Tidigare i år offentliggjorde producenten sitt nya skivbolag Glum Trigger, på vilken EP:n Planet of Death släpps i dagarna. I samband med premiären spelar den Göteborgsbaserade artisten både på hemmaplan och i Stockholm tillsammans med norska stjärnskotten Smerz. Inför releaseveckan ställde vi några mailfrågor till William.

På Glum Triggers Facebooksida står skivbolaget även kategoriserat som ”kloster”, i likhet med framtoningen i övrigt. Hur kommer det sig?

– För att jag tycker det är fånigt att det förflutna ska få lov att ha ensamrätt på det auktoritärt transcendentala. Fast… trams.

I allmänhet är fokuset ganska inställt på döden, även om det är inbakat i karakteristiskt drömska lakan. Är det en mörkare sida av ishi vi kommer få se?

– Ja, det är det nog. Jag har egentligen bara gjort två vu-släpp tidigare, vilket motsvarar 5% av all min musik. Och det är inte bara döden, utan döden i ett sammanhang av saker och ting som lever och förändras. Jag har insett att jag själv dött flera gånger.

Musiken har tidigare varit ganska lagd åt discohållet – hur skulle du beskriva kommande EP:n?

– Jag håller nog inte med om att jag varit disco. Men det nya är nog mer som en blomsterknopp i rymdens vakuum. I limbo mellan brännande strålningsenergi och den absoluta nollpunkten. Kargare, aggressivare.

Hur uppstod samarbetet med Smerz?

– Vi tycker de är jävligt nice, och ville göra något speciellt för alla som kommer på launch partyt för EP:n och labeln, så vi bjöd in dem att spela live. Nino krigade, de var ute i en sommarstuga och åtnjöt viktig kreativ tid tillsammans först, och tackade nej. Vi flyttade datum för allting och till slut så gick det ihop. Wow!

Influenserna har tidigare verkat komma från allt mellan himmel och jord (i alla bemärkelser) – vad präglade arbetet med Planet of Death?

– Jag blev fascinerad och äcklad av svampar som parasiterade på myror och andra insekter. Satt på Youtube och kollade videos med David Attenboroughs betryggande röst i bakgrunden där myrorna klättrade mot sitt slutgiltiga möte med en rätt patetisk och grotesk död. Med svamp som sköt ut ur alla kroppsdelar som skulpturer. Och började tänka på vilken gigantisk fars vårt jordeliv är. Att det är samma grundläggande mekanism som mot sin omgivning ger upphov till total hänsynslöshet, och totalt, ömsesidigt omhändertagande på samma gång. Världen är så snuskigt motbjudande och vacker i samma svep. Planet of Death är lika mycket Planet of Life. Dunno, allt blir så linjärt och utstakat i meningar på det här sättet. Vill inte låta som en högstadieelev som just upptäckt filosofi. Jag försöker mest komma till en punkt där alla tankar flyter ihop, och bläddra genom en miljon bilder och intryck i minuten. Det ger mig en konstruerad känsla av förundran eller nåt i den stilen. Det är svårt att beskriva. Lite som när en dröm inte mejkar sense men man bara låter det rulla på… En orgasm inuti ens mentala projektor.

ishi vu kommer att spela på by:Larm i Oslo 1-3 mars.