Intervju: Kajsa Grytt

När new wave-bandet Tant Strul bildades år 1980 inleddes ett av Sveriges längre, men mindre allmängiltiga musikerskap: bandets sångerska Kajsa Grytt skulle från och med då tillbringa över 30 år som musiker i olika konstellationer. När vi träffas på ett kafé vid Mariatorget på Södermalm har hon just släppt sitt sjätte soloalbum Jag ler, jag dör, en teatralisk och självutlämnande historia som enligt henne själv är lite för spretig för att vara inställsam – ”men det behövs ju sånt också, så att de som är lite skeva får känna sig hemma i världen.”

Den frivilliga rollen som outsider är något vi återkommer till många gånger. Kajsa Grytt har förkastat livet som folklig och kompromissande musiker, utbrister ”Är det sant!” när jag berättar att jag själv är döpt efter Nike Markelius, Tant Struls trummis. När det uppdagas att hiphopartisten Yung Lean sitter ett par meter bort på uteserveringen blir hon ”helt starstruck”. Hon berättar att Yung Lean är en vän till hennes 19-årige son, att hon gillar hans musik till den grad att hans Sadboys-crew bestående av Yung Gud och Yung Sherman ska spela på hennes releasefest – ett hysteriskt intressant generationsutbyte för en artist som kanske främst präglat 60-talisternas liv. Men Tant Struls återföreningsturné förra året visade även på motsatsen:
– När vi turnerade var det jättemånga unga. Det är fantastiskt att se att det håller trots att det inte var jättestort, det finns ingen listetta eller så på det sättet. Men jag tycker att Tant Strul gjorde otroligt bra musik. Mycket annat just då var traditionellt punkigt och ganska rakt. Det fanns inga andra som var som vi, som lät som vi. Sen gick det väl inte för oss som för Gyllene Tider – det är väl bra människor som gillar det vi gör. De som ställer sig lite utanför.

Grytt ställer sig fortfarande utanför, mer eller mindre frivilligt. På den nationella radion spelas hennes musik inte – för P4 är musiken för spretig och på P3 menar de att hon är för gammal. ”Vi spelar musik för unga människor.”
– Mitt mission är att inte förhålla mig till det. Jag tycker att det öppnat upp sig lite, men Sverige är väldigt konformistiskt vad gäller ålder. Internationellt är det ju inte adekvat med ålder över huvud taget vad gäller musik, det finns jättemånga äldre.

Hon berättar att även Jag ler, jag dör i sig relaterar till ålder och normbrytande.
– Allting förhåller sig till ensamhet – å ena sidan friheten i det och å andra sidan en jättestor smärta. Att detta kommer från en medelålders kvinna, som jag är – det är ju tabu, det är den största skräcken som finns. En TV-serie som Sex and the City handlar ju bara om skräcken inför att bli gammal och inte gifta sig. Det finns en enorm tabugrej och jag gillar att outa såna här saker.

Du verkar också ha lagt ner mycket arbete på det estetiska utformandet, som pressbilder och musikvideor. Är det något som blivit viktigare för dig?
– Videor har jag inte velat göra på jättemånga år, det blir mest som en reklamfilm för musik. Men den här gången hade jag idéer om att lämna över helt till olika konstnärer jag gillade och låta dem tänka fritt. Musiken är ganska flippad, jag undrade vad folk skulle göra av den. Jag tyckte först att omslaget som kom var jättekonstigt, liksom, det var en jävla sten. De på skivbolaget bara ”nej, jag skulle aldrig köpa en skiva som såg ut så här”. Men det är ju ett verk, och konstnären får stå för det.

Albumet spelades delvis in i New Orleans, mest för att hennes producent Jari Haapalainen var där på semester men också för frimodigheten i att vara ute på resa.
– Vi var i New Orleans i början av året och sen skulle han ta semester, men jag ville fortsätta spela in och frågade om jag kunde åka dit och hyra studio där. Så då körde vi där istället och det blev ju som en dröm! Jag har egentligen aldrig såna budgetar men nu skulle han ändå åka dit.

Parallellt med albumprocessen har du ju också börjat skriva på en roman, hur gick det?
– Jag hade gjort låtarna och innan vi spelade in skrev jag. Vi spelade in, sen var det paus efter New Orleans och så, då kunde jag skriva klart. Det fanns hela tiden luckor. Men jag arbetar väldigt mycket. Just nu håller jag på och redigerar boken – den kanske kommer att bli film! Den handlar om en objektsrelation, om klass och sex, mellan två personer.

Även om hon ofta är aktuell – 2011 var till exempel året då hon släppte ett nytt album samt självbiografin Boken om mig själv – får Grytts skapande sällan plats i de stora sammanhangen, vilket delvis kan bero på hennes stora behov av integritet.
– Jag blir aldrig tillfrågad att vara med i olika TV-program. Eller, Så ska det låta frågade faktiskt, men jag tänkte att där vill de att jag ska vara någon sorts punkrepresentant. Det är fruktansvärt obehagligt att först sitta och bli sminkad av någon och sen ska man spela rakt in i allas hem. Jag var ju med i Kalle Moraeus program och är helt uppskakad efter det – det tar så mycket kraft, det är helt fruktansvärt. Att behöva möta och vara trevlig och se konstig ut, ha konstiga lockar i håret. Jag tycker att det är skitobehagligt. Så fort man blandar sig in i det där blir man någonting.

Men jag såg att du är ganska närvarande i sociala medier, vad har du för förhållningssätt till det?
– Jag är inte så privat. På Twitter hade jag en period då jag tyckte att det var roligt att skriva roliga tweets, men jag har inte fastnat i det där att allt måste dokumenteras. Men jag blev väldigt glad när jag la upp två bra recensioner som jag fick nu och människor var så himla positiva. När det gick bra för en tidigare så visste man aldrig riktigt om folk visste om det eller gillade det. Nu har man liksom boostat den där amerikanska grejen där man plussar varandra och det är fint. Ensamma människor kan ju ha världens sociala liv på det där. Jag behöver inte fotografera min mat och jag tittar inte på flödet hela tiden och blir inte irriterad på att folk fotograferar sin mat, de får göra det.

Lyssnar du på ny musik?
– Min son spelar musik hemma hela tiden, han lyssnar ganska mycket på smal house just nu. Harald Björk, och på de som satt där, säger hon och nickar mot bordet där Yung Lean och hans vänner tidigare satt. När jag är själv sätter jag sällan på musik. Tidigare i hela mitt liv har jag verkligen konsumerat musik, skulle upptäcka, upptäcka, upptäcka allt nytt som kom. Nu när jag sitter med Spotify, med tillgång till allt, vet jag inte alls vad jag spela. Då kan jag sätta på min sons spellista, det är bra!

När Tant Strul la ner tyckte du att ni var ”passé” – nu har ni gjort återföreningsturnéer och du har spelat in en EP med covers på era gamla låtar. Hur tänker du om er nu för tiden?
– Vi hade spelat ihop så himla länge, det var massa relationsgrejer och irritationsmoment. Jag ville göra något annat, hade bara spelat med Tant Strul och sen gjorde jag och Malena en helt annan grej med Kajsa och Malena. Tant Strul var fantastiskt vackert, men jag känner ingen ånger över att vi slutade, inte ett dugg. Nu när vi sågs kunde vi göra de där gamla låtarna men vi hade inte kunnat skriva några nya, vi gillar olika grejer. Det skulle vara skitkul att vara med i ett band, verkligen, men inte med dem. Jag hade betett mig som värsta tonåringen!

Tidigare i år nominerades din låt Allt faller i PSL:s och Babels framröstning av 00-talets bästa svenska låttext. Hur ser du själv på låten?
– Jag blev fantastiskt glad över att den var med där, med otroligt fint sällskap – jag älskar Lilla Namo, Haffa guzz är helt fantastisk, Ragnar med Mattias Alkberg också. Men det är en helt fantastisk låt, en sån låt som bara sticker iväg. Den är rak och lättillgänglig och oflummig – kanske inte genial. Men det är så himla fint skildrat hur det är när man ser någon, det komplexa i att vingarna kommer växa ut men att allt kommer att dö. Paradoxen i kärleken och även i livet – det är fantastiskt.

Foto: Alice Hedström