Intervju

Let’s Eat Grandma om memes och musikgenrer

Publicerad: 1 juli 2018 av Freja Wehrling
Foto: Maja Björsne

Då och då i historien finns det artister som tydligt avgränsar den gamla generationen gentemot den nya. Kate Bush, Aaliyah och vår allas Lorde är några av de artister som vid ung ålder satte djupa spår i musikens framtid, något som Pitchfork tar upp i en lysande krönika om underbarnsfenomenet. Kanske har Let’s Eat Grandma inte riktigt nått samma höjder som ovanstående namn, men i deras musik finns något utomjordiskt och sagolikt – en barndom som sedan länge tycks har försvunnit ur världen. Med debuten I, Gemini som kom ut 2016 har de två engelskorna lyckats skapa sig ett namn tillsammans med låtarna de började skriva på vid 13-årsåldern.

Nu är dennas uppföljare här – I’m All Ears släpptes 29 juni och återigen via Transgressive Records. I producentstolen sitter bland annat David Wrench och The Horrors-frontmannen Faris Badwan, men framför allt är det elektromusikgeniet SOPHIE som har färgat gruppens nya singlar. Där har den Los Angeles-baserade Sophie Long slagit ihop sin fantastiska fantasi med duons minst lika eggande melodier och kombinationen blir fantastisk. När vi intervjuar duon ska de just spela på Pusterviks minsta scen, som en del av Way Out West ständigt briljanta line-up och får inte berätta så mycket om det kommande albumet. Däremot får vi prata så mycket mer om memes och musikgenrer, och det är alltid guld värt.

”Mycket av ens musiksmak påverkas när man är tonåring och eftersom att vi är tonåringar nu och är öppna för allt så tror jag att det hjälper oss att prova på nya saker i vår egen musik.”


Jenny Hollingworth berättar att de inte har varit i Göteborg tidigare, och Rosa Walton att de har kollat runt i staden en smula. Det är ”fint och trevligt”, i alla fall om en jämför med London där de båda tillbringar mycket tid. Där finns vänner och skivbolaget Transgressive som signade duon när de bara var 16 och 17 år gamla. På skivbolaget finns stora namn som Alvvays, Flume och Foals, så de är i gott sällskap. Med debuten i bagaget har de nu fått möjlighet att turnera runt om i världen. På frågan om livet som artist är som de tänkte sig, svarar Let’s Eat Grandma i kör: ”Nej, inte ett dugg.” Jenny utvecklar det hela.

– Vi visste nog inte riktigt att vi skulle börja göra det här som en riktig karriär. Jag tror att vi har försökt att inte låta faktumet att det nu uppenbarligen finns en publik påverka vår musik. Vi gillar fortfarande att experimentera med olika ljud och idéer i stället för att enbart försöka tillmötesgå publiken.

Med de lätt magiska element som finns i duons musik tycks nästan världen utanför för rå. Tillsammans med böljande syntar, psykedeliska texter i kanon och beats som ständigt håller dig på tårna skapar de sig en egen, skruvad version av vår rätt tråkiga verklighet. Inte helt olikt Grimes första verk finns här något som tycks behövas bevaras för att det inte ska försuras av världen runtom. Detta känns också extra viktigt för unga, nya artister och jag undrar om erfarenheterna från det erkänt hårda artistlivet har gjort dem mer cyniska och påverkat deras skapande. Jenny förklarar att så inte är fallet.

– Jag tror att, eftersom att vi har haft så många upplevelser, som att resa och träffa nya människor, så ger det oss mer att skriva om än något annat. Eftersom vi har sett så många nya ställen och hängt med nytt folk tror jag att vi hade haft svårare att skriva om saker som inspirerar oss ifall vi inte gjorde så mycket.

Duon tar uppenbarligen mycket inspiration från omvärlden, deras bandnamn härstammar från memen som trycker på det rätta användandet av ett kommatecken. Jag undrar vilken meme de hade döpt sitt band till ifall de bildades 2017. Ingen av dem är särskilt imponerade med meme-utbudet för tillfället.

Jenny: Jag känner till fler memes från förra året. Dab Boy-memen var en av mina favoriter om jag ska vara ärlig.

Rosa: Nä, jag känner inte heller till några nu faktiskt.

J: Det är helt enkelt inte lika bra nu, det är min åsikt.

Slutligen kommer de dock överens om att Redbone-memen är en av vår tids främsta. Som med de allra flesta av dess slag är det svårt att helt utröna när denna meme kom till och varför, men den går ungefär ut på att Childish Gambinos Redbone spelas vid olika tillfällen och att det är kul. Förutom att själva memen är ypperlig är båda imponerade av själva låten.

R: Det är den enda låten som kan komma undan med att vara en meme och fortfarande vara en bra låt.

  • Hämtar ni ofta inspiration från ny musik?

    J: Absolut. Vi konsumerar kanske inte så mycket musik via radio, men nu när vi turnerar och gör festivaler så får vi se rätt många andra band och får på så sätt tillgång till ny musik. Framför allt så får vi se mycket nya indieakter och det tror jag måste ha en effekt på vår musik, eftersom vi ser det konstant. Jag tror att det är en bra sak på många sätt– det finns verkligen många bra artister där ute.

    Det är dock inte bara deras gelikar som påverkar duon och deras musik, utan precis innan den här festivalsäsongen börjar har de båda också tagit examen i musikstudier från ett universitet i London.

    R: Vi pluggade musikproduktion så det kommer definitivt att ha en väldigt tydlig påverkan i hur vi använder teknologin nu och så.

    J: Jag tycker alltid att det är bra att prova nya saker och jag tror att kurserna som vi läste hjälpte oss att närma oss musiken på ett annat sätt. Nu kan vi göra musik på fler sätt och det känns verkligen kul.

    R: Det är viktigt att kunna förändra sig, annars blir det för monotont.

  • Hur har era intressen ändrat sig från det gamla till det nya albumet?

    J: Det känns verkligen som att vi håller på att upptäcka nya saker och att det påverkar oss. Med varje ny låt som vi har jobbat på, är det som att en av oss går igenom en viss fas med musik som vi lyssnar på och att detta i slutändan färgar vad vi själva gör.

    Hur känns det att vara en del av en ny generation artister?

    J: Framför allt så tror jag, med hur teknologin förändras, att genrerna känns öppnare. Vi har liksom vuxit upp med en mix av genrer i stället för att ha specifika stämplar på oss som att ”Jag är en punkperson och lyssnar bara på punk” eller ”Jag lyssnar bara på rock”. För oss har det mer handlat om vad en känner för stunden. I dag har folk tillgång till alla olika slags genrer oavsett vem en är. Mycket av ens musiksmak påverkas när man är tonåring. Eftersom vi är tonåringar nu, och är öppna för allt, så tror jag att det hjälper oss att prova på nya saker i vår egen musik.

    Men bortsett från det musikaliska – hur tror ni att vår generation kommer att påverka världen?

    R: Jag antar att unga personer i dag är ganska politisk engagerade.

    Vill ni vara en del av det?

    J: Jag tror verkligen att vi har intresse för det, men att det framför allt är i vårt låtskrivande. Jag tycker ofta att texter och skrivande är mindre ett medvetet beslut och mer vad som försiggår i ditt huvud för stunden. Ibland är det politiska tankar och ibland är det personliga.

    Med det nya albumet så visar Let’s Eat Grandma att de är redo för att ta sin musik ytterligare en nivå. Jag drar en liknelse till deras tidiga musik och MGMT:s demoalbum Climbing to New Lows, och hur detta sedan utvecklade sig till monsterhits.

    R: Jag tror inte att vi strävar mot att bli superstjärnor.

    J: Nej jag tror inte att vi strävar efter att bli något särskilt, men att vi strävar mot att göra saker. Om vi kan, så tror jag att vi fokuserar mindre på att tänka att vi vill bli sedda på ett visst sätt, och mer på att göra ett album som låter på ett visst sätt. Det handlar mer om att skriva de låtar som vi vill och ge ut den musiken som vi vill och sedan får vi se vad folk tycker om det.