Local Natives

Det finns över 300 arter hummingbirds, kolibrier på svenska, i världen. Bland dem finns den allra minsta fågeln som lever på vår jord. Men trots att de är närmast försvinnande små har de en vingfrekvens som inga andra, vilket gör att de är tillräckligt starka för att kunna flyga både upp och ner och baklänges. Local Natives döpte sitt andra album efter fågeln.

2009 års sprudlande debut, Gorilla Manor, var fylld med stämsång, medryckande hooks och ofta okomplicerade, smått blåögda texter. Till och med låtarna med mörkare narrativ hade positiva undertoner till uppmaningar:  en låt som World News cirkulerar kring en son som får ett samtal från sin mamma om hans bror som inte står att finna men slutar i perspektivet att man kanske ska ta och gaska upp sig för andra har det värre. ”As you think the bad feeling so bad makes the good so good”.

Så gick ett par år och plötsligt var känslan kanske inte längre densamma. World News började likna verkligheten: någon försvann. Kelcey Ayers mor Patricia gick bort, den älskande kvinna som stöttat honom genom hela livet stod inte längre vid hans sida. Med en medlem mindre sedan debuten – basisten Andy Hamm hoppade av – stod dessutom omskrivna Local Natives inför en pressande situation. Gorilla Manor skulle följas upp och det av en på flera sätt sargad konstellation.

Fyra år efter deras första studioalbum landade så till sist Hummingbird, kraftigt präglad av vattnet som passerat under broarna. Likt sin titels fågel var den stark och svag på samma gång. Så som man är i starka skiftningar efter att ha tvingats hantera sorg av det slag som Kelcey Ayer mött. Vi pratade med honom om hans bands senaste verk i samband med att Local Natives i morgon besöker Berns i Stockholm.

Jag känner att Hummingbird är ett av de mest emotionellt laddade album jag har hört på länge. Har det känts konstigt att turnera över hela världen och sjunga låtarna för stora festivalpubliker när de är så personliga och intima? Jag menar, de är ganska annorlunda från de på Gorilla Manor.

Personligen är jag väldigt utåtriktad och öppen, det skulle vara normalt för mig att berätta något intimt för en främling, och att turnera med dessa låtar känns precis som att göra det. Det vore en annan historia om jag kände att folk inte ville lyssna, men lyckligtvis har vi fått väldigt mycket positiv respons för det nya albumet från våra fans.

Var du någonsin rädd att visa världen Hummingbird?

Jag var alltid väldigt exalterad att visa världen Hummingbird. Jag tycker att det är det bästa vi har gjort hittills. Vi arbetade så hårt med det och vi känner verkligen att vi tvingade in oss själva i okända territorium både ljud- och känslomässigt. Det var faktiskt väldigt svårt att sitta på albumet i fem månader från det att processen var färdig tills dess att vi gav ut det. Som jag sa tidigare – jag är den typen av person som är bekväm med att prata om personliga ämnen – men jag skulle säga att bandet som helhet var lite nervöst över att det var så utelämnande. Men vår kompass var alltid att bara vara ärlig och om något är riktigt ärligt, då kan ingen lägga skuld på dig för det.

Hade Local Natives ett annat tillvägagångssätt tematiskt och musikaliskt under albumprocessen innan din mor gick bort?

Den händelsen i sig påverkade inte vår process, men jag skrev Three Months, Colombia och några andra låtar som inte hamnade på skivan om min mors bortgång. Tematiskt verkade skivan börja handla mer och mer om att övervinna väldigt prövande tider och uppenbarligen blev min mor en stor del av det.

Efteråt, var det svårt att börja spela in med bandet igen eller var det en nödvändig lättnad?

Att dyka in i arbetet var definitivt en lättnad. Vi tog en månads paus runt den perioden för att försöka att bearbeta det så väl som möjligt men alla som varit med om att en älskad rycks i från en kommer att säga att sorgeprocessen pågår för alltid. Arbeta och skriva med mina bandkamrater, som också känns som en familj, fick mig att må bättre.

Colombia är kanske den mest förkrossande stunden på Hummingbird. Varifrån kom titeln till låten?

Min mor föddes i Tunja, Colombia, så det är en referens till hennes hemland. Jag använde hennes riktiga namn som titel på demoinspelningarna vi arbetade med, men i slutändan kände vi att det skulle vara lite för personligt redan från start, så vi valde Colombia.

Du har beskrivit titeln på skivan som ”the dichotomy of being very fragile yet being strong and soaring” – vilket är en bra bild av både lyriken och soundet. Tycker du att ert första album saknade lite av det eller hur ser du på det nu, några år senare?

Jag tycker att vi alltid har gjort saker som känts naturliga och organiska och eftersom det är så många människor involverade i att skriva musiken kan du aldrig riktigt forcera fram någonting och komma undan med det. Den första skivan speglade oss när vi var unga och exalterade över att vara i ett band, och efter de saker vi sett och gått igenom skulle det vara omöjligt att känna på samma sätt igen. Jag ser inte det som varken negativt eller positivt, det är helt enkelt bara en del av livet. Vi växte upp lite grann, mognade något, och här är vi nu. De här två skivorna är tidsmässiga markörer och jag är väldigt förväntansfull över att se var vi kommer att hamna med detta tredje alstret.

http://youtu.be/k9RVQ7X-VB4

Vilken låt är din favorit att spela live nu för tiden? När jag såg er i Göteborg senast blev jag smått golvad av er version av Bowery, vilken i slutet antog formen av något slags monster.

Det är roligt att du nämner Bowery då det är en av mina favoriter att spela live. Jag tycker att den omfattar allt jag vill att vårt band ska vara, nästan som ett liveuppdrag till sammanställning. Den har känsla, den har de mer elektroniska element som vi har börjat utforska utan att för den sakens skull bli baktung av synthar, den är stor och liten och den rockar ut i slutet med en storslagen avslutning. Jag tycker att det är en av de mest perfekta låtar vi någonsin har skrivit. Men, förstås, resten av bandet har olika åsikter om den så jag tvingas alltid kriga för att få spela den live! Vi har olika syn på allt – vilket är svårt – men det gör oss till de vi är så jag kan inte klaga för mycket på det.

Har ni några planer nu efter denna turné? Kommer ni att spela festivaler igen sommaren 2014?

Jag tror att vi kommer spela på några av de festivaler vi missade den gångna sommaren, men min stora förhoppning är att vi kommer skriva hela nästa år emellan små serier av spelningar. Vi är alla i mycket annorlunda tankar jämfört med hur vi kände under de två första skivorna, mer positiva än någonsin faktiskt, så jag ser väldigt mycket fram emot att koncentrerat gå in i studion igen. Jag har så många idéer att jag snart kommer explodera om jag inte får göra det. Så ja, jag kan knappt vänta på att få komma tillbaka hem.