Intervju: Makthaverskan

2009 släppte fyra anspråkslösa ungdomar i Göteborg ett briljant debutalbum som kantades av tristessåtgärder, internskämt, replokalsljudbilder och som överöstes med hyllningar. Strax senare råkade Makthaverskan slarva bort det välde de nyss påbörjat. Spelningarna blev färre, sångerskan Maja Milner flyttade till Berlin för ett år och hoppet om uppföljarskivan flyttades längre och längre fram i tiden. Men efter flera år av tystnad och abstinens släpptes äntligen Makthaverskan II, som härom veckan fick årets första tiopoängare. I samband med skivsläppet pratade jag lite med bandet om deras relation till svenska popband, Twin Peaks och Josef Fritzl. Särskilt Josef Fritzl.

Varför har det tagit så lång tid?
Hugo: När vi hade spelat in första skivan var studion ledig väldigt sällan, det tog kanske ett halvår innan man fick spela in igen. Då tyckte vi inte att det vi gjort lät lika bra och fick göra om allt, och så höll det på tills vi var nöjda. Alla inspelningstillfällen var verkligen utspridda över två år. Sen bodde Maja i Tyskland, vilket drog ut på processen.
Palle: Jag tror att vi är ganska lata. Men när det verkligen gäller, så…
Irma: När Ralle (Rasmus Hansén på skivbolaget Luxury) kommer och säger till på skarpen!
Hugo: Låtarna har ju varit med väldigt länge och tillkommit under hela den här perioden. Några gjordes till och med innan första skivan – Drömland var det till exempel snack om att vi skulle ha med på den.

Parallellt med Makthaverskan ägnar sig Hugo och Gustav båda åt shoegazebandet Westkust. Det var inte förrän i somras som Gustav tillsattes även i Makthaverskan: inför spelningen på Knarrholmen behövdes en ny gitarrist för att göra de nya låtarna rättvisa, och på den vägen var det. De förstår vad jag menar med att Makthaverskan II stundtals bär spår av deras andra band, eller om man kanske snarare borde säga tvärtom.

Palle: Hugos basgångar låter ju MAKT även i Westkust. Jag tror att Makthaverskan skulle ha låtit så här idag i vilket fall, att det är lite samma idéer.
Hugo: Ja, man har sitt sätt att spela på även om det är i olika band.
Gustav: Och vi kan typ inga ackord, så det blir samma fingersättning för oss.

En sak som präglade Makthaverskans debutskiva var DIY-inställningen. Irma, Hugo och Palle var alla nybörjare på sina instrument och där vissa såg det ostämda och haltande som en ogenomtränglig barriär omfamnade andra det genuina i deras musik. När jag själv lyssnar igenom Makthaverskan II för första gången är en de första tankarna jag får hur de rentav blivit riktigt bra på sina instrument. Irma berättar att det åtminstone för henne kommit ganska naturligt av att spela ofta, och ja, det vore väl snarare en bedrift att som ungt band inte förbättras musikaliskt på fyra år.

Hugo: Anledningen till att vi låter bättre på instrumenten är nog också att vi inte bara använt förstatagningarna den här gången, haha. Den här gången har vi gått in i studion med avsikt att göra ett album, medan förra skivan mer eller mindre var en samling demos. När Maja var borta fick vi också mer tid att köra igenom det instrumentala och jobba på låtuppbyggnader – låtarna kom till innan sången.
Maja: Och texterna hittade jag på först i replokalen.
Irma: En sak jag och Hugo enades om var att musiken skulle låta som soundtracket till Twin Peaks!

Vad är grejen med Broder Daniel? Ni brukade hata att jämföras med dem.
Hugo: Alltså, vi vill väl lite samma sak med vår musik som de ville med sin musik – att man är less på grejer…
Palle: …Men det känns som att bara för att man är från Göteborg så blir man jämförd med dem. Om vi hade kommit varifrån som helst annars, typ Karlstad, hade vi inte blivit jämförda med BD även om vi hade låtit så här.
Maja: De var ju också ”unga och smutsiga”.
Hugo: Men det är väldigt tröttsamt med den här Göteborgsstämpeln faktiskt, jag känner inte att vi har så mycket gemensamt med andra Göteborgsband.
Maja: Jag vill inte vara en del av Göteborgsindiekulturen.

Jag tycker att Makthaverskan II känns mer internationell än första skivan, inte särskilt ”göteborgspoppig”.
Hugo: Förmodligen har det mycket med produktionen att göra!
Irma: Jag tror liksom inte att någon utomlands skulle vara intresserad av en racklig låt som heter ”Josef” och är inspelad på första tagningen i en pytteliten studio. Vi förväntade oss inte något mottagande alls då.
Hugo: Ja, när vi gjorde första skivan visste vi inte att någon skulle lyssna på den. Men jag tror att German Boy spelades i grekisk internetradio! Det var så roligt när de skulle uttala bandnamnet.

Bandet börjar berätta om sitt ”behov av att ta avstånd från allt etablerat”. Efter att redan ha vänt Broder Daniel ryggen tar någon initiativ till att förlösa bandets känslor om Kent.

Hugo: Vi hade några olika titlar till nya skivan, men till slut kom vi på att alla bara lät som Kent-skivor. Och det vill vi inte. ”Ett brott mot verkligheten” var ett förslag.
Maja: ”Makthaverskan hatar Kent!”
Hugo: Det gör vi ju.
Maja: Ja, jag tycker att de är lite snuskiga.

Har ni någon ambition att bli större?
Maja: Det är ju kul om det händer, men det är inget vi tänkt på med skivan. Vi har ingen plan. Jag tror att det är därför vi är mer intressanta, att vi inte har hållit på och mailat runt till alla och alltid velat spela.
Hugo: Vi har alltid fått allt serverat, vi är nog ganska bortskämda på det sättet. Och vi har inte velat anpassa oss till något fack bara för att folk ska acceptera oss där. Jag har hört från black metal-folk att de tycker Makthaverskan är bra!
Maja: Ja, och hiphopare!
Hugo: Vi har ingen image eller något sånt. Vi vet inte hur man gör en Facebooksida, hur man lägger upp låtar på Myspace, hur man tar pressbilder – vi vet ingenting, kombinerat med att vi är extremt lata. Men innan släppet snackade vi om att sprida ett rykte om att skivan är försenad på grund av att Palle sitter i fängelse, eller att han har fotboja så att han inte kan komma på repen. Men det blev aldrig så.
Gustav: Vi var för lata.

Nu har ni ju möjlighet att göra det!
Hugo: Skriv att Palle fick gå om gymnasiet!
Palle: Eller att tre av oss i bandet har Aspergers. Vi går ut med det nu.

Med förra skivan såg många er som ”skildrare av tonårsångest”, nu är ni alla över 20. Vad händer med ångesten?
Irma: Det är inte som att man blir glad bara för att man blir vuxen.
Maja: Alla har väl någon sorts ångest hela tiden, i olika faser. När man är tonåring är det för att man är tonåring och pubertal, sen blir man småvuxen som vi och ”aha, det finns inga jobb” – man kommer alltid ha någonting. Och jag tror att man måste ha det. Man slutar inte vara till exempel olyckligt kär för att man är 40.

Ni har sagt att Makthaverskan bildades av tristess, för att få göra något kul. Hur såg era liv ut då?
Hugo: Man hade inget jobb, dåliga betyg och var allmänt trött på tonåren och skolan. Vi ville göra sjuka grejer.
Irma: Först gick man i skolan varenda jävla dag, sen kom man hem, det blev helg och man gjorde inget vettigt ändå. Det var alltid samma fadäs – man gick ut och hade tråkigt och det var likadant varje helg.
Hugo: Jag ville bara få göra något kreativt. Jag kan inte rita, inte skriva – jag kan inte spela instrument heller, men det var det enklaste att göra.

Det är med stort känslomässigt engagemang, på gott och ont, som Maja och Irma minns tillbaka på sin tidiga tonårstid.

Maja: Jag och Irma hade faktiskt ett band i högstadiet… Vi hette PMS, spelade Broder Daniel-covers på en fritidsgård och blev utbuade av alla Linné-kids.
Irma: Vi spelade Whirlwind… hahahahaha. Joy Division också, Disorder och Love Will Tear Us Apart. Så himla svåra och små. Vad hemskt det var, jag får ångest.

Josef är en av mina absoluta favoritlåtar – är det sant att den handlar om Josef Fritzl? Varför?
Maja: Det var bara ett skämt! Det var ju inte meningen att… den handlar ju inte på riktigt om honom!
Palle: För oss kändes det väldigt roligt från början att skriva en låt om att vilja ligga med Josef Fritzl! Hela grejen med honom hände då och var så sjuk, medan han själv inte verkade tycka att det var något konstigt alls.
Maja: Jag tror att vi bara ville utnyttja sjukheten i det. Det var så ofattbart, så man ville göra något jävligt konstigt. Folk har varit… inte arga, men sagt att ”det där var ju väldigt onödigt”. Men jag tror att alla egentligen fattar att vi inte vill ligga med Josef Fritzl.
Hugo: Han var typ den största influensen vi hade när vi startade. I början handlade nästan alla låtar om honom… Hela bandet genomsyrades ju av det.

Ni har ganska många låttitlar som får en att undra, typ ”Vi var människor från början”.
Hugo: Det är också bara ett sjukt nonsens. Fast vi kan ju inte sitta och säga att det inte betyder något, om folk har trott att det är värsta djupa titeln.
Palle: Vi funderade nästan på att döpa Slowly Sinking på nya skivan till ”Flugbebis”.
Irma: Det började med att någon sa ”fly, baby, fly” och så rullade det vidare…
Hugo: Öster om riket handlar också om Fritzl, det är ju Österrike. Åtminstone titeln.

Vad är mest hedrande: att ha en forumtråd på Flashback eller på Emocore?
Hugo: Det var på Flashback de sa att jag hade blivit hittad under en bro! Men vi får hälsa till de små popkidsen på Emocore, de har ju skrivit typ hundra sidor om oss. De har varit jättegulliga. Jag kommer ihåg en gång när vi spelade i Stockholm och de var för små för att komma in, och de satte sig utanför och hade picknick och lyssnade.
Palle: På Flashback är det ju bara nazister, missbrukare och pedofiler som samsas…
Hugo: Den bästa samlingen av människor!

När jag träffar Makthaverskan är det en vecka kvar till releasefesten på Pustervik som är en av få inplanerade spelningar. Numera har bandet tyvärr tvingats ställa in datum i Stockholm, Göteborg respektive Malmö på grund av sjukdom i bandet.

Palle: Det hade varit kul om vi hade något sorts extranummer, eller en entré inför våra spelningar. Att typ Mr. Bean klev in på scenen och sa något kul i några minuter innan vi började spela. I framtiden måste vi ha en scenshow faktiskt, en snuskig, mörk och farlig!
Maja: Palle, vad gör du?! Jag vill inte ha strippor på scenen!
Palle: Eller en cirkus, det hade varit grymt.

Resultatet av dessa överläggningar får vi förhoppningsvis se under en turné senare i år – Makthaverskan utlovar faktiskt ”mycket mer spelningar i sommar”.  Till dess fortsätter vi lyssna på Asleep.