Intervju: Movits! – rond två

I onsdags intogs Södra teatern av en välklädd trio som har gjort sig kända för att palla äpplen på jazzmanér. Innan releasefesten för bandets nya platta sparkade igång på allvar tog Festivalryktens Maksim Milenkovic hissen ner till logen för att få en pratstund med Movits!

När Movits! släppte sin första singel Swing för Hyresgästföreningen tokhyllades bandet bestående av bröderna Johan och Anders Rensfeldt samt Joakim Nilsson. När debutalbumet Äppelknyckarjazz nådde skivhandeln präglade ambivalens en tudelad kritikerkår. Man fick inte det erkännande man hade hoppats på utan hamnade istället i skymundan, tills en spelning på The Colbert Report Show i USA gav bandet upprättelse. Att det skulle krävas ett internationellt uppmärksammande för att folk i Sverige skulle fatta storheten är något som kan tyckas obegripligt.

Det där har vi reflekterat över mycket, att om någon tidning i Sverige ska skriva om något så ska det alltid var någon krok på det, typ ”Jocke spöade Kikki Danielsson med en korvring.” Då kan det bli intressant! säger Johan och fortsätter. Efter att första plattan kom ut i Sverige har vi spelat jävligt mycket och det har gått bra hela vägen, men det är svårt att få den där stora media-pushen. Samtidigt som vi fick den av USA så kändes det lite grann som att vi egentligen inte var mycket bättre efteråt än vad vi hade varit två veckor innan. Joakim menar att bara en sådan sak som att de fick uppträda med deras första singel under Allsång på Skansen – två år efter att den släpptes – tydligt visar på hur ett internationellt genombrott påverkar det svenska tyckandet.

Responsen föranledde hursomhelst en omfattande turné i USA som dessvärre innebar att skapandet av den nya plattan fick skjutas upp på obestämd tid. Tre år efter debutalbumet är man dock tillbaka med nytt material och anser sig ha vidareutvecklat soundet och skapat ett bättre helhetsintryck. Förra plattan var väldigt svängig och bestod av mycket mysgrejer, men vi är alla ganska mycket allätare och det har blivit att alla har dragit nått strå till stacken. Movits! är på något sätt inte ”det” och ”det”, utan kombinationen av det. Sen har det givetvis blivit väldigt mycket genomgående blås eftersom vi är svaga för det.

Det andra albumets titel, Ut ur min skalle, får en att reflektera över vad det egentligen är som ska ut. Allt! Det är en märklig titel. Efter första plattan och USA-resan spelade vi mycket och allt gick bra vilket vi aldrig någonsin hade kunnat tro eftersom vi sjunger på svenska. Vi hade massa grejer som vi tänkte på så man kan säga att den symboliserar ett axplock av vad vi har tänkt under den här tiden, från den förra plattan tills nu. Titeln hade därför lika gärna kunnat vara Dagbok 2008 13-21. Joakim minns att processen blev väldigt intensiv. När man insåg att man inte hade så mycket tid på sig blev det att alla fick sätta sig ned och tvinga sig själva att tänka: ”det här ska ut!”. Anders är inte sen att kommentera att man egentligen hade haft gott om tid på sig om det inte vore för att man bokade upp sig på alla möjliga spelningar. Johan håller med. Det är ju det som har blivit så sjukt och fantastiskt också. Förra sommaren snackade vi om att gå in i studion och fokusera på plattan men så blev det att vi tillfrågades om vi ville ha tjugofem gig i England och då tänker man: ”Hmm, mja! Vi kan lika gärna börja spela in i November!” Det har helt enkelt dykt upp så mycket bra grejer som vi inte har kunnat tacka nej till och därför har det blivit att man har skjutit upp plattan väldigt mycket hela tiden.

Sammy Davis Jr är den låt som har blivit skivans flaggskepp men även den låt som Johan är mest nöjd med. Jag är överlag väldigt nöjd med plattan men den låten är jag såklart skitnöjd med. Jag tycker att den blev jävligt bra, vi hade jävligt kul när vi gjorde den och sjukt kul när vi spelade in den. Andra låtar vi är extra glada över är Skjut mig i huvet och Balaclavaboogie där vi samverkat med Timbuktu och Promoe. En annan låt som Timbuktu dyker upp i är Na Na Nah!. Man har generellt sett haft en försiktig approach till artistsamarbeten och vanligtvis bara tagit hjälp av personer som man antingen har känt länge eller som man har klickat otroligt bra med. Det är kul att samarbeta med folk som man lär känna och som man känner sig trygg i och gentemot, istället för att be den där snubben på det där bolaget ringa den där andra snubbens agent. Det leder bara till ett slags ”Hej, gjorde jag en låt med dig?!”-scenario. Anders konstaterar att branschen annars präglas av många sådana opersonliga samarbeten och nämner B.o.B – Airplanes där Bobby Ray Simmons Jr inte träffade Hayley Williams, förrän… … förrän han låg etta på billboarden! fyller Joakim i.

För ett band som mästare på att blanda oerhört många genrer såsom jazz, soul, hip hop, blues och pop, är det inte konstigt att influenserna är många och att musikprocessen ständigt är i utveckling. Textmässigt inspireras vi av svensk folkvisa såsom Cornelis, Allan Edwall, Evert Taube och hela den biten. Det känns som att man försöker ta gamla influenser och göra något nytt av det. Det behöver ju inte bara vara gammalt men nu har det blivit så eftersom det svänger som fan! Tidigare sprang vi exempelvis över en gammal swing-låt som vi tyckte lät för jävla bra så då körde vi på det. Sen försökte vi utveckla det och titta mer framåt i tiden än 40-tal och ibland händer det även att vi hör någon låt, typ James Brown, och tänker: Fyfan vilket jävla blås, det här låter skitfett!

På debutalbumet sjunger man att ”farsan var en Rolling Stone och morsan ville se Tom Jones”. Att jazzen har kommit att prägla gruppens musik förklaras helt enkelt med att Joakim, som gillar att lyssna på knakande jazz från 1925, tillförde den när han slöt upp. Jocke är lite mer från det spåret och vi slog aldrig fast när det egentligen blev en del av musiken, men det var nog på en sjukt sen efterfest på Arvikafestivalen. Någon körde igång den där gamla Benny Goodman-låten ”Sing, Sing, Sing” och vi blev helt till oss och tänkte: Shit vad fan är det här och varför hör man inte såna här pukor längre, vad hände?! Tillsammans gjorde man snabbt kopplingen och insåg att det var exakt där här man ville använda sig  av och återinföra. Det har varit ett glapp på hundra år och någon måste ju ta tillbaka det. Det handlar inte om att man vill plagiera något gammalt utan snarare väva ihop det till någon grej som kan kännas som vår och helt plötsligt blev det så. Jag som inspireras av visförfatterier fick användning av det, Jocke fick använda sina jazzinfluenser, och Anders sin gura. Sen har vi försökt utveckla det mer och mer.

Eftersom texterna ofta är samhällskritiskt laddade och skrivna av Johan är det lätt hänt att de av omgivningen associeras till just brödernas barndom och familjeförhållanden. Vi har haft det jäääävligt hårt! hälsar Anders men är sedan snabb med att poängtera ironin i uttalandet. Man har haft en fantastisk uppväxt vilket Johan menar ger en lov att istället kliva in i olika roller och anta andra perspektiv. Vi försöker hålla någon sorts samhällskommentar utan att inta den högsta hästen själv eftersom det då kan bli väldigt ointressant. Vi är väl som mest nöjda om vi lyckas få folk att dansa skitmycket till en viss låt samtidigt som man faktiskt kan sitta hemma och lyssna på vad vi egentligen säger, höra att det finns någon seriös grund i det. Det är det som är intressant tycker jag: en svängig låt och ett seriöst tema.

När en större del av dygnet och veckan läggs på musikprocessen blir det svårt att se bortom denna och föreställa sig en fritid. De få lediga helgdagar man har resulterar för Johans del ofta i promenader på stan, kaffesörplande, och På Spåret. Man tar det hyffsat lugnt tills någon jävel ringer och säger att det är vinprovning hemma hos personen. Sen kommer man dit och det visar sig att det inte är någon vinprovning utan en kålsupning!

Som det ser ut just nu lär det dock dröja ett tag innan det blir tal om någon ny kålsupning. Cirka 30-35 spelningar i Sverige och USA innebär att sommaren är så gott som fullbokad. Vi börjar lite grann nu i veckorna och senare drar vi till USA och matar av tjugofem gig. Man är så jävla peppad och tänker att det kommer bli för jävla kul, men samtidigt så vet man hur det kändes sist. Efter trettonde giget i USA förra gången var vi helt döda och då var vi bara halvvägs igenom.

Och som om det inte vore nog är det en rad festivalscener som ska täckas. Emmaboda och Putte i parken är klara men när diskussionen kring kommande festivaler fortlöper så är det som att kliva in i ett minfält. Trion slänger ett öga mot sin turnéledare Gillis för att försäkra sig om att de inte avslöjar ännu ej officiella uppträdanden. Gillis ler och bjuder på en liten karamell: en festival i Norrland är klar. Mer än så vill man inte säga men jag vågar påstå att Storsjöyran eller Luleåkalaset känns mest troligt. Titta på Flashback, där finns allt! hälsar Johan.

Man diskuterar hellre festivaler och allt vad de innebär. Joakim säger att han vill besöka någon stadsfestival i Norrbotten eftersom det är trevlig stämning där och ljust hela natten, medan Johan och Anders hellre pratar om oförglömliga minnen. Glastonbury var det sjukaste någonsin. Vi hade sju gig på fyra dagar, bodde i tält och det kändes som om det var en miljard människor där. Man vaknar upp 11:30 och kör vitt vin och energidryck till frukost. Sen inser man att man ska försöka hålla sig vaken till 05:30 för då ska man kliva upp på scenen mitt i natten. Man kan inte supa ner sig, det går inte, så man måste ligga och småputtra hela tiden. Hur fan toppar man en sån grej?

En stor skillnad som de har lagt märkte till utomlands är att festivalbesökarna mer än gärna klär ut sig. Alla går omkring utklädda till hober och en gång mötte vi en hel polisstation. Det var jävligt fett, men vad fan är grejen? undrar Anders. Han undrar också vad grejen är med att alla tycks ha heltäckningsmattor i badrummet, något som Johan tycks ha svaret på. England – Smutsens hemland! Men jävligt roligt ändå, haha!

Det har gått en halvtimme sedan jag slog mig ner i stolen. Intervjun lider mot sitt slut och Movits! har börjat göra sig redo för kvällens spelning. Ett fåtal minuter senare äntras scenen till publikens förtjusning och man svänger igång ett överfullt Södra teatern. I beaktande av uppträdandet och med det nya albumet i bakfickan vågar jag påstå att det här kommer bli Movits! år på alla sätt och vis. Det kommer bli året då man får den respons i Sverige som tidigare har uteblivit men som man alltid har förtjänat.

På den officiella hemsidan hittar du det svenska respektive amerikanska turnéschemat.

Ut Ur Min Skalle når skivhandeln den 26 mars men kan redan nu förhandslyssnas på Spotify.