Intervju: Mystiska jj

Häromåret slog de igenom som ett identitetslöst band med singeln jj n° 1. Samma år släpptes det kritikerrosade debutalbumet jj n°2 som fick musikfantasterna att sukta efter mer. I samband med det andra albumet, n° 3, fick den fridfulla och sagolika musiken två ansikten i form av Joakim Benon och Elin Kastlander. Popduon har sedan dess hunnit turnera runt om i världen med The XX, vara förband åt Miike Snow och bli bokade till en rad sommarfestivaler. Festivalrykten fick en pratstund med JJ, bandet från Göteborgstrakterna som tycks upprätthålla en hemlighetsfull och mystisk image trots identitetavslöjandet.

Innan deras sanna jag trädde fram beskrevs JJ som ett av Sveriges – om inte världens – mest mystiska band. Fåtal intervjuer, okända identiteter, och inga liveuppträdanden. Ändå har de med facit i hand lyckats få en enorm spridning, en spridning som Joakim inte är sen att kommentera. ”Någon sa till någon som sa till någon som sa till någon som sa till någon, och om det fortsätter så här så vet väl alla snart: att vi är lätta som fjädrar!” Elin menar dessutom att snacket om deras okända identitet är ett påhitt. ”Jag gav allt jag kunde, det kommer jag ge tills döden skiljer oss åt”. Det är inget fel på självkänslan heller. När jag ber dem beskriva bandet med tre ord enas båda om ”WE THE BEST”.

På frågan om de kan berätta lite om sina liv och vilka de egentligen är möts jag av odefinierade svar som driver mig till vansinne. Joakim menar att han är allt och ingenting, Elin att hon är ”ett sovande monster som har vaknat. Jag skrämmer människor, oftast med kärlek och sorg. Jag är besatt av att dela en värld med alla, där respekt och välvilja driver människan”. Lika lite som jag begriper svaret på frågan tycks de vara benägna att ge mig ett tillfredsställande på hur deras respektive musikkarriärer ser ut. Joakim menar att han inte förstår frågan och Elin att den är underlig. De är dock överens om att de vill förmedla liv och driv och som övergripande budskap uppmana folk till att leva. Det är även i dessa ord som man finner svaret på vad som fick bandet att börja sin resa. ”En besatthet av att inte bara överleva utan att även leva. Känna.”

Exakt hur paret träffades förtäljer inte historien men enligt Joakim var tur den avgörande faktorn. ”Samma planet, samma land, samma kommun, samma skola, samma vänner.” Och tur är väl det. Tillsammans har man nämligen lyckats skapa en särpräglad musik som tidigare beskrivit vara en skön balans mellan gammalt hantverk och outforskade hybrider av pop. Förutom den sedvanliga gitarren återfinns stråkar, synthslingor, afrikanska trummor, flöjter, munspel, harpor och ekande pauser. Slutprodukten blir som ett oskrivet sagoslut med ett lågmält men hypnotiserade ljud. Man får därför svårt att svälja det faktum att musikprocessen tycks vara improviserad. ”Vi trycker på spela in-knappen och sen blir det som det blir.” Inspirationskällorna är många men Elin poängterar att det är framförallt Joakim och hennes hund Gisslan som får igång tankarna. ”Något annat vore oundvikligt”, menar Joakim. Liksom majoriteten av all musik är den politiskt präglad, mer än så vill man inte säga.

Karaktäristiskt för JJ:s skivomslag är att de pryds av blod, en symbolik som Elin menar är enkel att förstå. ”Mitt blod är ditt blod”. Joakim konstaterar för egen del att Let Them och Kills pryds av två sovande änglar och att de i sin tur består till stor del av blod, precis som väldigt många andra. Mer oklart är bakgrunden till cannabisbladet som är smyckar debutalbumet. När jag frågar hur de tänkte där svarar Joakim att han inte tänkte och undrar vad som försiggår i mitt huvud. Elin instämmer. ”Jag vet inte, det är vackert, inte sant?”

Änglar, blod och cannabisblad i all ära, men en annan sak som förbryllar är låten Into The Light där man i slutet kan uppfatta en euforisk italiensk fotbollskommentator beskriva Zlatan Ibrahimovics frammarsch på planen. Joakim hälsar att inspelningen är hämtad från den avgörande ligamatchen mot Parma 2008. Ibra hade just återhämtat sig från en kronisk knäskada och gjorde båda målen när Inter vann med 2-0, och därmed kammade hem sin tredje raka Scudetto. ”Det finns ingen grej med Z, inte heller ord”, säger Joakim. Det är ett uttalande som känns väldigt appliceringsbart på JJ:s musik. Att den har förändrats sedan första albumet är det nog inte många som ifrågasätter men utvecklingen är inget som Joakim skulle vilja beskriva, en uppfattning som delas av Elin. ”Det känns otroligt onödigt”.

I början av året släppte man en mixtape med namnet Kills där det experimenteras med instrumentaler från bland annat Robyn, Kanye West och M.I.A. Utöver detta säger Joakim att existensen av samplade låtar i musikarkivet är så gott som obefintlig. ”Det är inte många. Ecstasy är en version av Lil Waynes Lollipop och honom uppskattar jag verkligen”.

JJ har mycket för sig just nu och nya artistsamarbeten är att vänta. Än så länge förblir dessa hemliga men en sak tycks vara säker: ”Världen kommer att smälla av”. Något tredje album lär dock dröja. I väntan på stormen får vi nöja oss med att se bandet diverse spelningar och festivaluppträdanden på bland annat Knarrholmen i Göteborg och Emmabodafestivalen  men även som festivalbesökare på Beer Festival i Nya Zeeland. ”Då är det sensommar och vi kan bada, dricka öl vi aldrig har smakat och uppleva detta otroliga land!”

När intervjun lider mot sitt slut väljer JJ att fördjupa sina filosofiska tankar och dela med sig av deras syn på världsutvecklingen, hur denna kan påverkas. ”Det är aldrig för sent att göra sin egen revolution. Om den är för sig själv, sina vänner eller för sitt land är samma sak. Alla har ansvaret att följa sitt hjärta som kommer leda oss på vägen genom vår tid på jorden och ut i evigheten. Om man inte har något att leva för måste man finna någonting att dö för. Vi förändrar världen genom att bara finnas till, hela tiden, du med! HELA TIDEN! Det är så fantastiskt! Forza!”

Lyssna in dig här så ses vi på Knarrholmen och Emmaboda.