R.L. Kelly

I slutet av september hade The Fader premiär för R.L. Kelly och Alex Gs gemensamma EP. Alla låtar är tior, konstaterade Duncan Cooper och därifrån tog det ungefär en månad innan den nådde fram till oss. Sedan dess har det varit svårt att följa med i vad som ges ut och planeras – de båda vännernas förunderliga och nakna lo-fi-visor har etsat sig fast totalt.

”gotta get that sad out”, beskriver R.L. Kelly sitt musicerande. Det är en inställning som väldigt många lär ha till sin musikaliska kreativitet. Men många låter inte som Rachel Levy. Väldigt få låter som henne. Det är som om hon alltid väljer den första inspelningen av sina låtar, som om omtagningar inte existerar. Bleka, realistiska foton – direkta avbilder av hur hon känt i ögonblicket innan.

Vi mailade lite fram och tillbaka.

På låten Fake Out sjunger du om att gömma något mörkt inom dig. Den avslutas med raderna: ”And I know one day there will be nothing left that anyone can do for me / It will become me / It will envelope me completely”. De är skrivna av en vän till dig. Hur inträffade det samarbetet?

Min goda vän Eric Livingston skrev dikten. Så fort jag läste den kände jag en samhörighet och som om han faktiskt hade skrivit den direkt för mig. Han är en fantastisk författare och jag blev inspirerad att göra en låt av hans ord. Musiken kom snabbt och enkelt då det var så mycket känsla i Erics ord. Du kan läsa hans poesi här.

Det är svårt att hitta någon information om dig på internet. Har du en FB-sida till exempel? Kan du berätta lite om dig själv och när du började göra musik?

Jag har ingen Facebooksida. Jag har bara en Bandcamp och ett Twitterkonto. Jag tycker ganska bra om att vara anonym och mystisk i en tid då människor är vana vid att få information från deras jäkla mobiler på fem sekunder. Dessutom är jag väl helt enkelt en bitch!

Många av de artister som släpper musik på kassettbolag som Orchid och Birdtapes hjälper varandra, samarbetar och så vidare. Har den delen funnits med dig från start – fann du en scen med likatänkande direkt?

Warren som driver Orchid Tapes är en av mina bästa vänner. Vi träffades runt den tidpunkten då han och Brian Vu startade Orchid Tapes 2010. Men redan före det brukade alla våra nära vänner prata och dela med sig av musik till varandra via Myspace. Det inkluderar en rad artister: Mat som är Coma Cinema/Elvis Depressedly/Mathew Lee Cothran, Dylan som är Kumon Plaza/Happy Trendy, nämnda Warren som har sitt projekt Foxes in Fiction och många fler.

Du släppte din debut-EP Life’s a Bummer i februari. Vad kommer hända härnäst, har du några planer på en fullängdare eller vill du fortsätta släppa musik i mindre delar?

Jag gav väldigt motvilligt ut min EP. Jag var så himla nervös över att göra det men jag är också väldigt glad att jag gjorde det. Jag känner mig välsignad att ha så goda vänner som stöttade mig från början och uppmuntrade mig att göra det. Shout out till Mat och Warren. Jag har en massa nya låtar. Jag kommer förmodligen släppa ett debutalbum när allt till slut passar bra ihop.

Dina Bandcamp-taggar får mig att anta att du är från Los Angeles (kanske har jag fel då de i största allmänhet verkar vara på skoj). Lo-fi-scenen verkar ha sin kärna i New York och i synnerhet i Brooklyn. Känner du dig någonsin alienerad där du bor eller är det en bra stad att vara kreativ i?

Jag är från LA! Lo-fi-scenen är lite överallt men ja, det är definitivt väldigt mycket människor involverade som bor på östkusten. Jag känner mig psykiskt alienerad, LA är inte den mest vänskapliga eller stöttande platsen att spela musik på. Men, jag känner mig samtidigt ansluten eftersom jag fortfarande har möjlighet att samarbeta med mina homies via internet. Jag önskar att vi alla levde i samma kvarter i helvetet – ett evigt livet-efter-detta-party.

Du spelade i Brooklyn för ett par veckor sedan dock, jag antar att det handlade om CMJ? Du spelade bland annat med Foxes in Fiction. Är livet fortfarande en bummer eller trivs du bra med var du är just nu?

Jag spelade i Brooklyn och i Philadelphia! Det var inte på CMJ utan på Birdtapes Halloween-spelning. I Philly var det en sinnessjuk vardagsrumsspelning, också den med Halloween-tema. Jag hade så tur att ha Warren som spelade med mig vid båda tillfällena, han är seriöst så magisk. Och alla som kom på spelningarna, det knockade mig. Wow! Mina vänner är fantastiska, de två dagarna fick mig att vilja ge konserter överallt hela tiden.

Livet har sina toppar och dalar. Om du är nere för tillfället så kommer det så småningom passera. Jag känner mig lycklig som fan över att få spela musik med mina bästa vänner i världen. 2013 har varit ett riktigt bra år på det sättet. Samtidigt, normal depression drabbar mig ordentligt men jag försöker att göra mitt bästa för att fokusera på det positiva. Jag är ledsen som fan och glad som fan just nu.

Vid vissa tillfällen i år har jag kunnat relatera mycket till dina texter. Ofta känns det som att din lyrik är skriven från perspektivet hos en depressiv person – den berör ofta ämnen som död, ledsamhet och smärta.

Jag kan definitivt relatera till det. De senaste åren har min depression blivit mycket värre vid tillfällen, men under samma period har jag haft några riktigt vackra stunder också. Jag hatar att fokusera på depression och sorgliga saker eftersom det bara får mig att må sämre. Det är det musiken är till för, den är mitt utlopp. Så fort jag skrivit en låt och fått det ur mig känns det i det ögonblicket bättre. Jag kan dricka en vaniljlatte med mandelmjölk och känna mig lycklig i en timme eller nåt. Livet kan vara okej om du får det fula ur dig. Smärta är oundvikligt men så är även lycka – du måste bara kunna känna igen den inom dig själv.

Vad är historien bakom omslaget till split-EPn med Alex G? Det är en vacker bild.

Framsidan är ett foto på mig som barn. Vi hade en rätt häftig träkoja som hade en gunga under den. Mina systrar och jag brukade älska att leka därunder och bli helt nedsmutsade. Jag var ett weirdo.

Baksidan på albumet är ett grymt foto som vår vän Abi Reimold tog. Hon är väldigt talangfull. Kolla in hennes foton och musik.

Vi har i förbifarten nämnt en hel del mer eller mindre obskyra musikprojekt under den här pratstunden. Om vi kanske kunde avsluta med att du rekommenderar musik från fem av dina scenkamrater?

Ja, såklart!

Mat Cothran: Coma Cinema, Elvis Depressedly, Mathew Lee Cothran
Dylan Khotin-Foote: Happy Trendy, Kumon Plaza
Foxes In Fiction
Blithe Field
Alex G