Intervju: Savages

Med sitt unisont hyllade debutalbum Silence Yourself och mytomspunna livespelningar har London-bandet Savages infört post-punken och idealismen i musiken 2013. Inför den lyckade spelningen på Hultsfredsfestivalen träffade vi bandets gitarrist Gemma Thompson och pratade politik, mobiler under konserter och spelschemekrocken med My Bloody Valentine.

Vad tror du har skapat ryktet om er som fantastiskt liveband?
När vi började spela och skriva låtar var det främst för att framföra dem live, vi hade inte ens någon tanke på att spela in dem. Allt handlade om att sätta in dem i ett livesammanhang med publik, och hur omgivningen vi spelade i skulle se ut. Jag tror att man som besökare känner av det. Inför vår första spelning repade vi intensivt i tre månader och tänkte mycket på hur det skulle låta då – att senare spela in samma låtar blev som en helt annan värld.

Märker ni några skillnader när ni turnerar mellan festivaler och egna spelningar?
Jättemånga skillnader, ja. Som sagt försöker vi ha en tanke bakom allt som omger oss när vi spelar, att det överallt ska finnas bitar av oss själva, så på en festival förlorar vi mycket av den kontrollen. För mig är det viktigt hur publik, musiker och arkitektur faller samman…

Utläggningen avbryts plötsligt av Flaming Lips-sångaren Wayne Coyne som fladdrar förbi med en korg fylld av stekt ägg-godis.

Ägg, gärna! Tack! Mmm. Förlåt, vad sa du? En av mina favoritspelningar var i alla fall när vi spelade i ett industriområde i utkanten av Manchester – det var en lagerlokal som höll på att byggas om till studio. Så det slutade med att vi stod inuti en träbur i en lagerlokal och spelade, inför 150 personer som omgav en överallt. Det enda vi kunde se från scenen var deras armar som sträcktes in i buren. Under de tre sista låtarna kände jag bara att ”jag måste spela de här nu och ta mig härifrån”, det var så intensiva känslor.

Ni brukar ju be er publik att stänga av sina mobiler, varför?
Vi brukar sätta upp lappar runt ställena vi spelar på. Det bottnar i upplevelsen att stå på en scen och se ut över människor som håller på med sina mobiler. Visst, egentligen är det väl inget fel med att fotografera, men det skapar en barriär mellan publiken och oss själva. Vi vill att man ska kunna uppleva det till fullo, och då blir det en distraktion. Det är inte så mycket en order som en önskan om att ”fokusera på en sak”. Människor verkar tro att de måste dokumentera allt hela tiden bara för att de kan, men det betyder inte att de borde.

Fungerar det?
Ja, folk visar verkligen respekt för det. Man måste behandla sin publik med respekt och inte som idioter – tänka på vilken upplevelse de här personerna kommer att få. Det kommer från våra egna erfarenheter av att växa upp, älska musik och kolla på band. Jag minns att jag såg band som Liars och Einstürzende Neubauten några gånger, såna konsertupplevelser var viktiga för mig.

Det är väldigt ironiskt att en Youtube-video tidigt gav er jättestort genomslag på internet!
Haha, alltså, vi är ju inte teknofober. Det är inte svart eller vitt – vi lever i en tid som domineras av allt sånt här, och man distraheras lätt av det. Visst kan man gå sin egen väg totalt och ignorera all den sortens media, men det är inte så det funkar idag. Man måste försöka hitta ett sunt förhållningssätt till det. Jag tycker att dokumentation är väldigt viktigt, men det blir lätt så fel.

Hur känner ni om att dela tid med My Bloody Valentine i spelschemat?
Det gjorde vi på Primavera också! Det gick bra. Jag kan tänka mig att det blir en kollision för publiken, jag älskar också My Bloody Valentine och skulle gärna vara där. Kanske kommer vi tysta ner oss då och då för att lyssna i kväll. Det lär höras bra från deras scen, så…

Ska ni se något annat på festivalen?
I kväll ska vi se Portishead för första gången, vi förbandar dem i Berlin och Prag nästa vecka. Vi känner Geoff Barrow (Portishead-medlem) sedan tidigare, gjorde några inspelningar med honom en gång och sen förblev vi vänner. Vi förbandade Beak (Barrows andra projekt) också, och sen spelade de med oss i London. Vi är vänner, det är kul.

Ni tolkas ofta som ett politiskt band, något åtminstone inte framgår så tydligt i era texter. Bär er musik någon politisk mening?
Egentligen är det nog svårt att inte göra det. Bara det faktum att vi bor i London, vi lever på en viss tid, vi är kvinnor – efter de här faktorerna kan man inte bli något annat än ett politiskt band. Jag hoppas att vi speglar fler saker än det, men… musiken borde alltid reflektera tiden man lever i och hur man ska kunna leva i den, det är ju hela ”stäng av era mobiler”-grejen. Beroende på hur man läser in musiken blir den nog politisk, utan att vi riktigt försöker.

She Will kan väl till exempel läsas som en dekonstruktion av den kvinnliga könsrollen?
Ja! Den handlar ju om att hylla olika sorters njutning. Det är det som är grejen – bara genom att vidröra ett sånt här ämne blir det politiskt i bakgrund till hela dess historia. Samtidigt som den beskriver något mer personligt, kan den tolkas politiskt.