Intervju

Snövit – svensk hiphops outsider

Publicerad: 29 oktober 2017 av Amel Suljevic
Foto: Pontus Hammarström

Malmöprofilen som ligger bakom underjordiska etiketter som DUBkulture och skivbolaget TV.FEH kan vara en av de mest produktiva musikskaparna i landet just nu – oavsett vilken genre vi pratar om. I en smutsig källare på Norra Grängesbergsgatan skapar han sitt arga online-alter-ego Snövit, som i sin tur vill bygga visuella världar med hjälp av beats, rap och känslor. Vi har träffat rapparen Snövit och skaparen David Lewerentz – svensk hiphops outsider.

Vem är Snövit?

– Snövit är mitt rap-projekt. Future rap, alien rap, contemporary rap från Malmö. Jag reppar Malmö stenhårt. Men det är ett projekt, det är liksom inte jag personligen utan det är mitt alter-ego som lever online, och i mitt huvud. Jag producerar även musiken under namnet DJ Swedbank.

Hur skulle du beskriva Snövit?

– Hard working, jävligt arg och ibland känslosam och ledsen. Jag kanaliserar vissa sidor hos mig själv i Snövit.

Vad får du ut av Snövit?

– Jag hanterar mina känslor. Jag utvecklas med min musik när jag skriver mina texter. På senaste tiden har jag varit väldigt stressad. Det har varit mycket saker i mitt liv som skapat känslor som står mig upp till halsen. Ibland vill jag bara spy ut dem och då kommer Snövit in, fram med svärdet liksom. Det är oftast de två katalysatorerna som sätter igång processen när det kommer till Snövit, att jag är ledsen eller arg.

Du känns även extremt visuell i ditt artisteri – du skapar allt från videos till artwork och merch. Och i dina texter så upplever jag att du gärna försöker måla upp filmiska scener.

– 100 procent. Snövit är en liten värld för mig, som jag har skapat själv och som är helt inspirerad av kontemporär konst – tv-spel, filmer och egentligen hela idén om att man skapar ett objekt och försätter det i en helt ny värld. Nya färger, nya stilar, nya regler. För mig är Snövit en sån liten värld som lever i min fantasi.

– Det beror så klart på projektet men jag är väldigt konceptuell av mig överlag. Som på min senaste skiva Varg, där handlar allt om att Snövit är ute på jakt. Det är väldigt aggressiva beats och känslan är ”en mot alla”. Och då är scenen vit varg, skog, krig, tänder, blod, sår, vind, natt, månljus och hela den känslan. Då skriver jag från det perspektivet – Snövit är någon form av krigare just då.

Så du konceptualiserar världen först och sen skriver du dina texter utifrån den?

– Ja, så skapas mina projekt. Och det är inte medvetet, det bara blir så. Jag gör musik hela tiden och märker snabbt när flera låtar har samma känsla. Då brukar jag börja fundera vad det är – vilken värld hamnar vi i? Det här börjar oftast när jag gör beats, när jag sitter med något och märker ”oh shit, det här är ju forest”. Och då börjar egentligen skrivarprocessen direkt – in the forest, hunt, hunting for that weed eller whatever.

– Mitt nästa släpp koncept kommer vara is – solitud, ensamhet, filmen Frost, den missförstådda prinsessan som gömmer sig i bergen själv och till slut kontrollerar sin egen värld – det är min nästa skiva.

  • Snövit verkar inom en värld som, trots flera år av kommersiellt erkännande, ännu inte är särskilt stor. Trots att den svenska hiphopscenen är friare och mer mångfacetterad än någonsin går det fortfarande förhållandevis snabbt att sätta sig in i den. ”Outsider” är ett väldigt uttjatad begrepp, inte minst inom rap, men i den här kontexten går det inte att kalla Snövit för något annat. Den svenska hiphopscenen (som i väldigt hög utsträckning känner och supportar varandra) och de som bevakar den verkar inte särskilt intresserade av en relation. Och egenskapade memes av när Snövit och DJ Swedbank slaktar svenska rappare tillika mediala aktörer vittnar om en ömsesidig inställning. Rapparen har en väldigt avvikande attityd till egentligen det mesta som rör genren. När Michel Dida släppte remixen av sin hitlåt Gucci fick inte Snövit plats – i stället levererade han en egensläppt tolkning av låten som i stället för att flexa italienska märkeskläder innehåller rader som ”tror ni visste något om att göra egna kläder / Ullared, Bo Ohlsson och Humana allt jag äger”. Under besöket i hans dekadenta studio spelar rapparen även upp en osläppt låt som skapades efter en visit i Stockholm. Låtens budskap är att Snövit ska göra det coolt att vara fattig och skapades kvällen efter en dag fylld av möten med ”hossi folk som knappt ville titta på mig eftersom jag inte var någon”. Vad man än tycker om musiken som levereras så har Malmösonen en intressant positionering och inställning till scenen han verkar inom.

    – Det är mycket stora ord inom svensk hiphop. Men de vet ingenting om att vara i studion i fuckin’ tio timmar i sträck, varje dag. Att put in work i stället för att vara på Instagram och flasha och få massa spons från konstiga företag. Ju mer jag kommit in i scenen, ju mer märker jag hur skeva grejer folk ser upp till.

  • När den här intervjun görs så har rapparen (tillika producent på majoriteten av låtarna) nyligen släppt ett album, har två stycken färdiginspelade samt redan börjat på ett nytt. Vid sidan av detta är han involverad i sina egna videos, merch, har ett ambient- samt ett rock-projekt igång och släpper andra artisters musik under egen etikett. Det finns mycket att säga om musiken som släpps – att den för länge sedan kvävt uttrycket ”kvalitet framför kvantitet” är en underdrift – men i en scen där tempot stundtals knappt har styrfart så är Snövits inställning (eller motstånd) till utdragen paketering väldigt uppfriskande. En inställning som går mer i linje med den som man ser inom den amerikanska rap-kulturen.

    – Jag är inte särskilt intresserad av att göra bra musik. Jag vill göra musik som reflekterar och dokumenterar mig och min samtid. Jag gör nästan alla mina låtar på en eller två kvällar, och sen går jag inte in och ändrar dem i efterhand. Det som är sagt och gjort den kvällen kan inte göras igen. Energin som fanns där – man kommer inte åt den igen, vare sig den är dålig eller bra.

    Är det därför du vill släppa musiken så snabbt? Att du inte vill hushålla med den energin?

    – Delvis, men mest för att jag hela tiden gör så mycket musik och alltid har material som är klart. Jag hade inte klarat tempot som alla andra svenska rappare har. När man ska lägga upp en sån budgetplan, skicka mail till massa personer som ska göra såna konstiga html-sidor som man ska få signa in sig på för att få lyssna på 30 sekunder av en låt. De målar upp massa grejer för typ en singel som de har jobbat på i sex månader. Det gör jag på en kväll. Jag har typ 70 osläppta låtar på datorn – hade jag kunnat så hade jag släppt mer. Men jag hinner inte mixa allt samtidigt.

    Vad tror du det låga tempot beror på?

    – Om man tittar på det stort så tror jag att det är för att det finns för lite pengar i genren fortfarande. Och då blir inte folk tillräckligt hungriga. Det räcker att släppa en låt om halvåret för att vara en känd svensk rappare. Och för att hooka in de där Instagram-följarna.

    Hela ditt uttryck känns väldigt DIY, och du verkar väldigt mån om det. Vad kommer den inställningen ifrån?

    – Den fetaste konsten behöver man ingen budget för att skapa, ingenting alls. Du behöver bara känsla. Jag är ute efter just det, att komma så nära min egen känsla som möjligt. Att ta en annan väg än DIY för mig upprätthåller bara rådande strukturer. Även om du sjunger om något som är solidariskt men du gör det på något annat sätt än detta är du fortfarande bara en del av det större spelet. För att behålla äktheten vill jag göra det själv. Vissa snackar om att vara sig själva men sen tar de hjälp av nio stycken olika bolag som de inte ens känner. Det blir ointressant för mig. Jag vill göra riktigt feta grejer, jag vill inte göra saker som är mild sås.