Intervju

Intervju: The Growlers

Publicerad: 28 mars 2013 av Magnus Olsson

Äntligen. The Growlers kommer till Sverige. Så löd det för några månader sedan när Sveriges rockklubb nummer uno, What We Do Is Secret, lagt vantarna på kaliforniska drömmar. Det ser ut som att våren trots allt inte är inställd, oavsett vad meteorologerna hävdar finns det förmodligen inget som kan stoppa den här solkyssta garagerocken. Det är nu det händer: The Growlers invaderar Sverige.

Brooks Nielsen tar upp luren på andra sidan Atlanten för att berätta om Kalifornien, hur det är att få kalla fötter och varför det är först nu turen kommit till Europa. För en gångs skull är inte linjen bruten eller FRA-avlyssnad – och det går att tyda vad en glad Brooks försöker spotta ur sig.

 ”Det ska bli spännande att komma ut igen, vi startar i Oslo innan vi kommer till er, och ja fan, det är ju bara om några dagar.”

Det är lätt att känna igen sig i Brooks, distansen mellan artisteriet och han som person går inte skilja, åtminstone inte över den här telefonlinjen. Och jävligt befriande, inte för att artister i allmänhet försöker vara översittare eller tillmötesgående. Brooks försöker inte, han är tillmötesgående. Precis som deras musik är det direkt. Vi är du med varandra redan vid första ton.

-Vi har fått lite blodad tand, det här blir första svängen i Europa, så det ska bli spännande, vi har dock gjort några spelningar i England, men det är först nu som vi gör en turné. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig, men vi ska åtminstone lira och göra folk glada. Förresten, jag vet att ni är vackra.

 Haha, det är inte bara något du säger nu?

 -Ni har ett erkänt rykte om att vara vackra.

Vi lämnar utseendefixeringen efter några skratt där vi emellanåt diskuterar den amerikanska publiken. The Growlers är ingen nyhet på den amerikanska kontinenten. Bandet har gästat både SXSW i Austin och Coachella, ett bevis om något på deras storhet och potential.  What We Do Is Secret har inte gjort någon hemlighet av att det är en efterlängtad bokning som är i hamn. Varför har det tagit sådan tid innan ni tagit er hit egentligen?

-Jag vet inte vem vi ska skylla på, haha. Det är antagligen en kombination av att vi är ”late bloomers”, har familj, börjat turnera sent och att vi ständigt jobbar på ny musik.

Bandet släppte nyligen sin tredje platta, Hung at Heart, du kan läsa vår recension här och det är med den i ryggen som de ger sig ut i Europa.

-Det är lite sjukt, vi gjorde plattan två gånger. Dan från Black Keys medverkade på första, men vi fick kalla fötter, så vi blev tvungna att göra om den utan hans medverkan. Vi ville ha en annan vibe på plattan, den saknade det lugn vi hade hoppats på. Så vi fixade lite bättre produktion, några nya låtar och gjorde om några innan vi blev nöjda.

Är det bara jag eller finns det ett starkt och tydligt band för staten Kalifornien, jag tänker på band som Best Coast och Red Hot Chili Peppers, två band som gärna skyltar med sitt ursprung.

-Du har förmodligen en poäng där och det är klart att Kalifornien har påverkat oss, det hörs förmodligen på vårt sound precis som man kan höra på band från andra städer och stater var de är ifrån. Och visst, även om jag just nu ser fram emot att upptäcka Europa kommer jag förmodligen sakna det jag har här om några veckor. Bara det att surfa och hänga runt har blivit en viktig del som man inte kan ta med sig.

I morgon fredag är det dags för Göteborg och Röda Sten, på lördag väntar Stockholm och Färgfabriken innan det bär av till Malmö och Debaser på måndag.