The World Is a Beautiful Place and I am No Longer Afraid to Die

Många verkar tycka att The World is a Beautiful Place and I am No Longer Afraid to Die är ett tveksamt bandnamn. Det går väl att förstå vad de menar. De flesta musikkonstellationer som har en dålig dag när dopet ska ske brukar åtminstone kunna rädda upp en illaluktande pseudonym med att det är koncist och lätt att tipsa om.

Jag tycker visserligen inte ens att The World is a Beautiful Place and I am No Longer Afraid to Die är ett dåligt val av namn från första början men sätter man det i relation till texterna de skriver, melodierna de spelar, deras vibrerande stämband och hur deras kvava klubbspelningar inte sällan förvandlas till överväldigande allsångsuppenbarelser för ungdomar som man vanligtvis bara ser på rena hardcore- och punkspelningar blir det än mer tydligt att det faktiskt passar. Musik så intensiv att man mitt i adrenalinet kan få för sig att slå sönder sin ölflaska mot sitt eget huvud. De åtta musikerna har gjort ett album som demografiskt framför allt nått den vita amerikanska medelklassen – den typiska emopubliken: unga killar som växt upp i säkra, välbärgade områden med en vardag så problemfri att den blir problematisk – men de bankar in sina tankar med en närvaro så stark att man luras tro att de propagerar inför en stor, diversifierad och mottaglig värld. Med två kvinnliga medlemmar i denna boys’ world har de tagit ett litet steg på vägen.

Om inte annat är det musik som borde som borde slå sig ut, vidare, bort från de vanliga och typiska platserna. Genom att döpa sig till The World is a Beautiful Place and I am No Longer Afraid to Die tar de inga omvägar och så gör inte heller deras sånger: de växlande vokalisterna Thomas, David, Derrick, Katie och Greg sjunger om att vilja leva trots all skit och det är en central anledning till att debutalbumet Whenever, If Ever är så drabbande. Det är som att ta in historien om en familj i Extreme Home Makeover minus klyschor, en kamp om att leva – oftast om att leva och sällan om att inte dö.

Jag har lyssnat så mycket på deras debutalbum Whenever, If Ever (som kom efter tre år av mindre releaser) i år, en ganska kort men mycket ambitiös skiva som utan tvekan skakat om och utvecklat scenen. Det talas redan om den som en kultklassiker och såväl tematiskt som musikaliskt har Whenever, If Ever jämförts med populära indieakter som Arcade Fire och Modest Mouse. Upplösningen Getting Sodas är till exempel ett brutalt vackert och öppet musikstycke.

Vi försökte snacka med gitarristen Greg Horbal – i folkmun ofta kallad Shitty Greg – men i och med deras pågående USA-turné dröjde han. Och dröjde. Till slut erkände han sin inkompetens och skickade vidare oss till trummisen Steven Buttery. Det gick betydligt bättre.

Bor ni alla i Willimantic, Connecticut? 

Ena halvan av bandet – Derrick, Katie, Josh och Dave – bor i ett hus i Willimantic. Resten av oss byrackor är utspridda mellan Farmington, New London, Boston och New York.

Hur beslutar man saker i ett band med så många medlemmar som ni har? Är det alltid demokratibaserat?

När det gäller konstriktning och beslut om vad som är bäst för oss, karriärsmässigt med bandet, är det ganska demokratiskt, men för det mesta är vi överens och vi ser alla efter vår grupps bästa intresse. Med musikskrivandet fungerar bandet som ett stort gemensamt system istället för att ha några huvudlåtskrivare. Alla har åsiktsutrymme och idéer avfyras från alla håll. Styckena skrivs och sätts på plats av oss som grupp och blir sedan demos som skrivs och arrangeras om vid behov.

Jag läste precis på er Facebooksida att ni redan skriver på nytt material. Kan du berätta något mer om det? Vet ni i vilken form ni kommer att släppa musiken?

Nästa alster vi kommer att släppa är annorlunda än en ’normal’ skiva från oss, då den skrevs helt i studion med en medlem i taget. Det är dessutom ett samarbete med en god vän till oss som har uppträtt tillsammans med bandet tidigare. Det är mer av en förgrening från TWIABP och det kommer att släppas på vinyl via Broken World Media. Efter det kommer vi att arbeta på en splitserie och efter det är det dags för fullängdare nummer två. Nästa år blir ett upptaget sådant.

”Whenever you find home, if everyone belongs there, feeling our bodies breaking down.”

”The world is a beautiful place but we have to make it that way. Whenever you find home we’ll make it more than just a shelter. And if everyone belongs there it will hold us all together. If you’re afraid to die, then so am I.”

Whenever, If Ever inleds och avslutas med ovanstående citat. Hade ni start och mål tidigt i processen?

Alla texter till skivan skrevs långt efter det att musiken var färdig och jag tror att det hjälpte till med att sammankoppla allt. Vi ville definitivt att hela skivan skulle kännas som en gigantisk platta av musik, snarare än en låt-till-låt-känsla… Så det är avsiktligt att texter och riff upprepas genom hela albumet. Det finns också lyriska och musikaliska referenser till tidigare releaser som vi släppt. Allting kopplas samman till en större sak.

Gig Life är en av de mest hänförande låtarna. Jag känner att ni nästan skrivit en anthem till scenen som helhet; vägarna och bilarna, spelningarna, banden, eskapismen. Hur ser du på låten?

Den låten är konstig för mig personligen eftersom jag tror att det är den mest okomplicerade sak vi någonsin har skrivit (undantaget vårt bidrag till Mixed Signals-samlingen). Den är väldigt traditionell med en vers/refräng-stil och det är helt enkelt en främmande form för mig. Texten är dock definitivt en sentimental titt på hur mycket vi har turnerat under den senaste tiden.

Är Gig Life ansluten till avslutningslåten Getting Sodas på så vis – att se på scenen som ett inkluderande hem?

Musikscenen är definitivt bara en enorm grupp av vänner som gör liknande saker. Det är en familj utanför hemmet. Det är ganska fucked up faktiskt… eftersom jag har turnerat så mycket har jag förlorat vänner från där jag kommer ifrån – numera har jag bara vänner i de geografiska fickor av landet där jag känner andra band. Begreppet ’hem’ förändras också, då vi alla spenderar så mycket tid iväg från våra egna.

I vissa artiklar publicerade nyligen har ni beskrivits som ett av de större emobanden som just nu leder vägen. Känner du någon press nu, i och med att ni representerar en genre som annars sällan uppmärksammas i media?

Det är inte mycket press i det här… det är en sådan liten krusning i musikbranschen. Om vi skulle få rubriker och tjäna pengar som Lady Gaga skulle det kanske existera ett visst tryck. Mestadels av tiden behöver vi bara påminna oss själva om att vi är ett gäng idiotiska vuxenbarn som gör musik tillsammans för att få tiden att passera och försöka finna mening. Vi är väldigt lyckligt lottade över att få göra vad vi gör, i den här tiden.

Jag skulle dessutom behöva leva upp till någon annans förväntningar på vårt band… det finns inga regler i detta, och vi är kapabla att göra allt på det sätt vi vill.

Vad är storyn bakom ert mycket passande omslagsfoto?

Omslaget och titeln Whenever, If Ever var klart långt innan dess att den första tonen skrevs för skivan. Jag vet inte vem det är som är på fotot eller var det togs men vi fick tillstånd från fotografen att använda den här ganska slående bilden. Jag kan inte säga säkert om bilden influerade skrivandet eller inte men jag förstår om människor skulle göra den kopplingen.

Varför var titeln så tidigt bestämd?

Jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att vi alla bara tyckte om ljudet av de orden tillsammans.

Gillar du att turnera, det sättet att leva? Ni kommer att besöka Europa nästa år, vet du om ni stannar till i Sverige? Vi har Feedback Booking i Göteborg och Stockholm Straight Edge i Stockholm, två väldigt bra hardcore-/emoarrangörer.

Jag gillar att se nya saker och jag gillar att spela live… men de två aspekterna är inte alltid sammanlänkade. Jag önskar att det fanns mer tid att titta på saker och mindre resetimmar när vi turnerar. Oh well. Men att turnera och spela på ställen är ett bra sätt att se din räckvidd som band. Vi kommer att turnera Europa i april nästa år, ja, och jag tror att den preliminära turnérutten leder oss genom Sverige för åtminstone två spelningar.

Ni turnerade nyligen med Caspian och 65daysofstatic. Har du lyssnat på deras senaste släpp?

Vi har spelat med Caspian en gång tidigare… men jag tror inte att många av oss har hållit oss uppdaterade med deras utgivningar. Eftersom de här frågorna blir besvarade efter turnén kan jag reflektera över det och konstatera att Caspian är ett otroligt grymt band. 65days var överraskande tajta också, med tanke på hur mycket det elektroniska elementet samverkar med deras musik.  Turnén var fantastisk men körningarna utmattande.

Blir man någonsin för gammal för att göra/spela emo?

Vi har utvecklats från folkig emo till indie-emo. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig förstått emo-grejen eller ’the twinkly thing’. Vi har aldrig skrivit ett stycke med intentionen att det ska kvalificera sig inom en viss genre, men whatever. Man måste klassificera musik ibland, det är ok.

Vi är alla gamla och vi gör musik som vissa människor på internet refererar till som emo.

Till sist – någon aktuell skiva du skulle rekommendera oss att kika upp?

Jag lyssnar just nu på The Bodys nya platta, Christs, Redeemers. Den är tung som fan.

Foto: Carly Hoskins