This Will Destroy You

Som många andra så kallade postrock-akter motsatte sig This Will Destroy You termen de beskrevs med – och efter en EP, ett album och en split med bandet Lymbyc Systym förändrades plötsligt något så till den grad att de sedermera inte skulle behöva försvara sig mot ordet mer. Ur konstellationen Jeremy Galindo, Chris King, Donovan Jones och Alex Bhore kom först en försmak som vissa fans ansåg olyssningsbar och sedan 2011 års Tunnel Blanket, ett mullrande men oerhört detaljrikt andra studioalbum där varje ljud verkade ha arbetats fram ur oändligt pågående experiment. Man kan beskriva och kalla Tunnel Blanket för väldigt många olika saker men att bara välja ett ord är att göra den orättvisa.

De gjorde åtminstone på allvar skäl för sitt namn.

Nyligen gav This Will Destroy You ut Live in Reykjavik, Iceland, kvartettens första livealbum vilket pekade på att det mörka, söndertrasande noise som präglar Tunnel Blanket även har överförts till deras äldre material på scen. Vi hörde av oss till den ena gitarristen, Chris King, för att bland annat prata om obehagliga evangeliska kyrkor, förra skivan och den musik de för tillfället håller på att spela in.

Senast ni besökte Sverige var för fem år sedan, i Trollhättan. Har ni några planer på att besöka vårt land inom den närmaste framtiden?

Vi älskar Sverige. Stockholm är en av mina favoritstäder i hela världen. Vi planerar att komma till Skandinavien och spela på vår nästa Europaturné till våren.

Ni har börjat att skriva på er nästa fullängdare. Hur långt i processen har ni kommit?

Ja, det stämmer. Saker och ting rör på sig. Jag skulle vilja säga att vi har kommit halvvägs. Det kan vara svårt att avgöra men den studiotid vi haft hittills har varit väldigt produktiv.

Vilket av era tidigare verk skulle du säga att musiken ligger närmast?

Den har inslag av alla tre skivorna men låter samtidigt helt annorlunda. Hittills är det nyare materialet mer upbeat och rytmiskt, vilket är terräng som vi tidigare inte har givit oss in i.

På Tunnel Blanket, skulle du säga att ni la mer tid på att designa varje enskilt ljud och skapa stämning än på de två första skivorna? Ljuddesignen på Glass Realms är till exempel helt otrolig.

Ja, skivan var ett texturbaserat och ambient alster, så mycket tid lades på att designa ljuden. Vi använde en ganska rejäl rad med olika instrument för att skapa texturer: harmonium, bleckblåsinstrument, stråkar, gitarrer, cymbaler, klockor, syntar, piano, sång, harpa, orgel, bandinspelningar och loopar, fältinspelningar och så vidare.

Tack. Den låten föddes ur en manipulerad/samplad handklockskör och en loop av en gammal konsertharpa.

Är det några skrik på Little Smoke eller bara vilda gitarreffekter? Och använder ni såg på Osario?

Ja och ja. Black metal-band som Watain, Xasthur och Velvet Cacoon influerade soundet på Tunnel Blanket, så att använda skrik som texturer arbetade sig automatiskt in i låtarna (även på spåret Black Dunes). Jag har spelat såg i ett antal år – förr i tiden brukade jag träffa ett gäng vänner och spela bluegrass varje vecka. Jag tror du är den första personen att uppmärksamma det elementet korrekt. Ha.

Låttiteln Osario är spanska för ossuarium. Varför döpte ni den till det? Var det Jeremys idé, då jag gissar att han är från Spanien eller har kopplingar dit?

Det var faktiskt jag som kom på den låttiteln (inte på spanska dock!). Jag gillade hur ordet lät som låttitel och det var även influerat av vårt fantastiska besök i The Sedlec Ossuary i Tjeckien.

Vid sidan av det ofta diskuterade dödstemat på Tunnel Blanket, hade ni något specifikt koncept för hur låtarna – musiken – strukturerades? Det känns väldigt mycket som en helhet, en resa. Hur mycket eftertanke la ni i det?

Vi påverkades kraftigt av vissa filmkompositörer: Popul Vuhs arbete med Werner Herzog och Angelo Badalamentis dito med David Lynch var ett par av de stora influenserna. När vi kom djupare in i skrivprocessen började vi inse att albumet hade ett väldigt starkt tema, en stor flytande rörelse och vi i vår tur närmade oss det fortsatta skrivandet med det i åtanke. Det är som en resa – upp och ner – precis som livet självt.

I Powered Hands använder ni ett citat från Temple Grandin, där hon berättar om döden, hur man ser spiraler och tunnlar av ljus precis innan man dör. Ert omslag består också av en vit tunnel. Mer konkret, vad var er avsikt med att använda dessa symboler och samplet?

Det är från en dokumentär som heter Stairway to Heaven och hennes perspektiv på livet efter detta är fascinerande. Tunnel Blanket var tänkt som en metafor för döden eller ögonblicket precis innan döden. Oavsett vad du tror kommer det ögonblicket vara det mest sanna, den mest råa blixt du någonsin kommer att uppleva. Det kommer alltid att vara ett mysterium och hur mycket vi människor än vill distrahera oss med materiell bullshit, religion etc. kommer utgången alltid att vara oundviklig.

Ni har haft en del problem med kyrkan, eller hur? Jag läste att en evangelisk kristen grupp använde er musik för propaganda. Gjorde ni något åt det?

Ja, det stämmer. Vi är fortfarande i färd med att ta itu med detta. Jag kan inte gå in på detaljer om fallet men det är något vi är beslutsamma om att fullfölja.

Efter den händelsen har ni blivit betydligt mörkare och släppt Moving on the Edges of Things och Tunnel Blanket. Skulle du säga att det var en motreaktion från er sida? Moving on… är typ motsatsen till ”musik du kan använda för att marknadsföra religion”.

Den tonförändringen var inte nödvändigtvis ett direkt svar på vad som hände på den religiösa fronten. Skiftet hade mer att göra med våra egna personliga liv och försök att hantera svårigheter som död, förlust, och depression rent generellt. Vi är obeskrivligt lyckligt lottade över att ha ett emotionell utlopp genom musiken.

Ni har nyligen släppt ert nya livealbum. Ljudet är enormt. Var det en stor process, att sätta upp alla grejer och förbereda sig för det?

Tack. Vi var hedrade över att få spela på Island i en sån otrolig konserthall som Harpa. Akustiken var overklig och vi hade turen att ha fantastiska ljudtekniker som spelade in konserten och använde multitrack. När vi kom tillbaka till Texas åkte jag och Alex ner till McAllen och vår kompis Charlie Velas studio där vi mixade det innan vi skickade iväg det till mastering.

Till sist – hur ser framtiden ut för ditt andra band, Amasa Gana? Kommer ni släppa ett album snart tror du?

Vi släppte en kassett för ett tag sedan på Holodeck Records och planerar att få ut en LP via samma etikett någon gång under 2014.

Videoklipp: wearepostrock