Intimt av Florence + the machine på Intiman

Florence + the machine, Stockholm

Betyg: 9,5/10

Det är mer än två år sedan som vi möttes, jag och Florence. Hennes maskineri krossade allt och alla, och i en vit klänning gestaltade hon jungfru Maria när det röda hårsvallet skakade om våra frusna själar, tände eld på våra pophjärtan och fick lågorna att brinna för evigt. Än idag brinner det vi tände på, den där höstkvällen i London.

Och äntligen är hon tillbaka, i det forum, där hon är som bäst. Uppföljaren, Ceromonials, pompösa ljudbilder må inte nå fram till samma gåshudsvarningar, som vartenda spår från den hyllade debuten.Men på Intiman ger hon lokalen dess rätta betydelse, för frågan är om något någonsin varit mer närgående i dessa lokaler? Inför en fullsatt Amfiteater skalar hon av den överproducerade känslan, och låter hennes röst lysa lika starkt som hennes hår. Det är få artister som har den förmågan att förvandla bra till ännu bättre, men Florence är en av dem.

Ett rökmoln sveper in samtidigt som No Light, No Light uppenbarar sig i den dunkla miljön, där enbart några strimmor av ljus lyfter oss från avgrunden. Och fram träder en introvert Florence, som likt Thom Yorke, verkar tagen av stunden, när hon passionerat förför oss, för att abrupt bryta med den megafon hon kan ta till som röst. Det är högt, mitt i prick, och långt ovanför molnen.

När de massiva applåderna lagt sig är det dags för den stora singeln, Shake It Out, och möta strippstången. Och kanske är det bättre än någonsin? Ett vackert arrangemang där harpan och gitarren lever i symbios, samtidigt som rösten styr volymen, och vi vet alla att Florence, kan skruva upp rösten högre än en Marshall-förstärkare.

Skivans överlägset bästa spår, Never Let Me Go, blir även den än mer storslagen. Refrängen rycker med en, och orden sjunker in, som om de betyder något på riktigt. För var och en.

Ett av mina starkaste minnen från min tid i London är när Dog Days Are Over exploderar, spränger broar och river murar, inte enbart inombords, man kunde i princip ta på känslan. Jag är skeptisk till om det någonsin går att göra den bättre än den där gången. Men jag beundrar verkligen Florence kreativa förmåga att lyfta fram nya sidor av sina låtar. Och än en gång klär hon om Dog Days Are Over, en aning mer lättklätt, men fortfarande så att den fyller kostymen.

Att hon verkligen gillar att experimentera med sina låtar visar hon inte minst i avslutande Spectrum. Dansdängan får vingar och lyfter från dansgolven till Spegelsalen, och ”Say My Name” ekar kristallklart. Jag är frälst, förlorad och förförd ännu en gång. Jag vill bara ha mer av Florence och hennes maskin.