Intonal 2017 – i bräschen för det experimentella

Fyra artister har ungefär en timme speltid var. Två Malmönamn (DÖD och Rytmiskonsekvens), Sonja Tofik från kollektivet Drömfakulteten, samt kvällens huvudnamn i belgaren Yves De Mey. Mellan spelningarna sköter lokallegendaren Finn Albertson musiken, mannen med ett förflutet i syntgruppen S.P.O.C.K som nu driver skivbolaget SonuoS och bakom namnet Finn of Tomland sprider smal dub och electronica världen över. Tornet är så rökfyllt att sikten är ungefär en armslängd. Massiva högtalare, dämpande ljudväggar och mystiskt blinkande lampor ger känslan av att befinna sig i en dystopisk fabrik, eller en grotta på en annan planet. Science fiction-känslan är påtaglig.

Yves De Mey spelar inledande glitchigt och de högre frekvenserna studsar likt pingpong-bollar i tornet – de träffar mjuka kroppar och hårt tegel innan de försvinner i diset ovanför oss. Sakta beger han sig nedåt i frekvensregistret, där tonen både blir mörkare och taktfastare. Stundtals är basen svällande och får nästan hela tornet att vibrera, ibland är den mer koncis och ger en mer rytmisk känsla. Inklämd i ett hörn med ryggen mot tegelväggen sluter jag ögonen och låter basen omsluta mig, där det är lätt att låta sinnet försiktigt vandra i sitt inre. Timmen han spelar känns kortare än så.

Under fredagskvällen befinner jag mig i Lund och underhåller glada studenter med popmusik, vilket gör att jag missar hela programmet på Inkonst. Minimala dubmästaren Beatrice Dillon sägs stå för en av kvällens höjdpunkter. Laurel Halo premiärspelar sin nya lugnare liveshow – en tillställning som uppges störas något av ett konstant smällande i dörrar till lokalen. Vid klockan tre anländer jag direkt till Sorgenfri Kultur, en lokal jag besökt flera gånger tidigare vid diverse nattklubbsarrangemang. Det ser ut ungefär som vanligt. Garderoben är gratis men inte mer än en ställning med galgar mot väggen, det är sådär avslappnad och bubblig stämning och inredningen är spartansk och funktionell. De största skillnaderna är också de viktigaste: ljudriggen är från Funktion-One och nattens plattvändare är inga mindre än Vladimir Ivkovic och Lena Willikens.

De båda är residenter på Düsseldorf-klubben Salon des Amateurs, som är nästan notoriska för sina oväntade och utmanande utekvällar. Ivkovics inledande set är perfekt uppbyggt, men verkar röra sig ett antal BPM lägre än vad många besökare väntat sig. Släpig techno, jazzig electronica och spretigare electro för spelningen långsamt upp i tempo. Lokalen börjar fyllas så smått, men när han avslutar strax efter fyra är lokalen ännu inte full. När Willikens går på nollställer hon den sparsamma BPM-utveckling Ivkovic stilfullt konstruerat, vilket också gör att energin som byggts upp aldrig riktigt får möjlighet att expandera till nästa nivå. Tidigt i setet tänder hon en cigarett, tar ett snabbt bloss, innan hon återigen riktar all uppmärksamhet mot reglagen framför sig. Ganska snart slocknar den, men Willikens lyfter knappt på huvudet under sin första timme – fokuset ligger på mixning och låtval. Electrovibbarna är starkare nu, med vissa inslag av acid, även om tempot är fortsatt lågt. Klubben avfolkas successivt efter någon insikt om att tempot kanske aldrig går uppåt, och när jag avviker efter fem är det en dryg tredjedel kvar som gungar på golvet.

Lördagseftermiddagen domineras av filmvisningar, olika paneldiskussioner samt en lödningsworkshop under ledning av studiokollektivet Drömfakulteten. Den svensk/danska-technoscenen i Öresundsområdet avhandlas av bland annat Sandra Mosh och Ena Cosovic, under en heltimme som sänds i P2. I takt med att kvällen tar form blir tonerna i lokalen mer elektroniska, där Amsterdamsbaserade radiostationen Red Light Radio sänder live från spelningarna i foajén.

Holly Herndon tar vid på huvudscenen klockan 22, vid sin sida har hon multikonstnären Mat Dryhurst. Han agerar VJ under spelningen och guidar oss genom datoranimerade landskap. Vi kastas genom 3D-genererade bilder med elektroniska motiv, slängs in och ut i en digital dimension samtidigt som Herndon själv skapar futuristisk electronica. Micken nyttjas till hennes svala röst, som får nya förvrängda former och kläs in i vibrerande beats. Kommunikationen med publiken sköter Mat via textmeddelanden i sina projektioner, vilket förstärker denna hyperdigitala spelnings tema. Mot slutet spelas ett ASMR-inducerande spår, likt hennes Lonely at the Top från senaste skivan Platform. Den kittlande känslan i nacken infinner sig aldrig riktigt, utan det är i de mer ljudstarka sekvenserna som hon verkligen briljerar.

Paula Temple börjar vid midnatt. Tyskan lämnar som väntat mindre luft i sitt live/DJ-hybridset. Hon mixar stenhård industriell techno med lika okonventionell och olycksbådande electro. Genom hennes dieseldoftande set pusslar hon ihop bitar som egentligen inte borde passa ihop, där slutresultatet är brutalt och våldsamt, men resan dit känns given och vettig. Det är en ynnest att se och lyssna till. Efter henne tar antiteserna Ulf Eriksson och Sebastian Mullaert över, där den senares hypnotiska live-techno möter Erikssons äventyrligare approach till mixande. Tonerna är mer lättdansade jämfört med både Herndon och Temple, och duon har en fin synergi och energi – men hade någon egentligen väntat sig något annat?

Festivalgeneralen tillika Kontra-Musik-bossen Eriksson gör dessutom ett b2b-set tillsammans med Malmöprofilen Kanyl på nattprogrammet ute på Sorgenfri, som går under parollen Intonal All Stars. Fralk, duon Golden Prinz och liveakten Frankie Twilight står alla på schemat. Generellt gäller att technon är hårdare än den vi fick från Willikens och Ivkovic natten innan, tempot högre och lokalen fullare. Avig acid går in i intensiv industritechno utan att energin mattas av. Klassiska technospår som Plastikmans Spastik vävs in med moderna ditos likt Traumprinzs tranceflörtiga Oh Ah – något som hade varit otänkbart föregående natt. Stämningen är elektrisk kvällen igenom. När jag med sönderdansade skor går ut i morgonsolen vid halv sju pågår festen fortfarande för fullt.

Söndagen består för egen del av två spelningar, som också är festivalens lugnaste. Grouper spelar inför en på golvet sittande publik. Sin reverbdränkta ambient skapar hon med gitarr, pedaler, syntar samt sin sällsamt vackra stämma. De som inte var där i tid förpassas till dörröppningen och foajén. Den första halvtimmen är mjuk, nästan smekande, innan den andra verkar öka i intensitet fram till det sista andetaget. Bakom henne projiceras snabbt skiftande makrobilder, vilket förstärker känslan av intimitet, där det nästan är omöjligt att titta in i dem under längre perioder. Samtidigt är detta en spelning som lika gärna kan åtnjutas med slutna ögon.

Efter henne spelar ett av festivalens största namn i form av avantgarde- och ambientkompositören William Basinski. Precis när vi i lokalen ställt oss upp för att göra plats för de som inte fick rum tidigare uppmanas vi återigen att sitta eller ligga ner. Det är ingen spelning att stå till. Basinski spelar stycket For David Robert Jones, vilket är hans hyllning till framlidne David Bowie. Han har inga projektioner att tala om, utan låter sin ständigt sönderfallande ambient tala för sig själv. Stundtals står han med händerna knäppta som i en pyramid, samtidigt som han fundersamt tittar på reglagen framför sig. De fragmenterade melodierna innehåller något som kan liknas vid ett trasigt gitarriff som sakteliga ändrar form och kontur när det försvinner ut i etern. Han avslutar med A Shadow in Time, där isande högtflygande noter tillåts växa under spårets första halva, innan de försiktigt blir håligare för att till slut brisera under spelningens sista minuter. Det är svårt att säga riktigt när, då tid och rum inte tycks existera under tiden hans toner strömmar ut.

Mina planer innefattade på förhand att se Helena Hauff och Phuong-Dan under den officiella efterfesten på Inkonst senare under natten – tyvärr är ambientkvällens mentala urladdning i kombination med gårdagens kroppsliga övermäktig. Det är flera spelningar under helgen jag önskat se om tid och ork fanns: den klassiskt skolade kanadensiskan Kara-Lis Coverdale, koreanska avantgarde-cellisten Okkyung Lee och svenska traktor- tillika kartongkompositören Sven-Åke Johansson faller alla bort för egen del.

Samtidigt vittnar denna otroliga bredd om något större. Det elektroniska och experimentella uppsving Malmö har gjort de senaste åren förtjänar en egen text – men att stadens klubbarrangörer, med Inkonst i täten, har gått i bräschen för mer alternativa kulturyttringar är fantastiskt. Malmö lever, vrider sig och pulserar starkare än staden gjort på länge. Intonal står där i centrum och håller facklan högt, högt.