Chinatown längs Järntorget i Göteborg när uret sedan en tid tillbaka passerat midnatt. Har musik någonsin varit bättre frågade jag mig 2010? Gemini berörde alla mina sinnen. Och gör så än idag. De där popslingorna som band ihop livets alla pusselbitar fortsätter vara kroppens skelett. Även när det var som mörkast kunde jag le. Det räckte med de där tonerna på Gemini för att tända en gnista av hopp.
Hela den här romantiska historien rör sig långt bortom Järntorget och Pusterviks fasader. Inte ens spårvagnarnas gnissel hör till historien. De där upprymda känslorna som från ingenstans släpptes loss sitter fortfarande kvar i ryggmärgen. Helt obeskrivligt, men oerhört befriande. Jag minns mycket väl hur vi köade till Pustervik, nästan förgäves, tills vi flög upp för trappan. Helt uppslukade av dessa popslingor. Och det går inte en sekund utan att jag tänker på den där natten i Göteborg när jag lyssnar på Jack Tatums smorda popsmaragder. Och det spelar ingen roll om skivan stavas Gemini eller Nocturne.
Jack Tatum har på uppföljaren till Gemini pekat finger åt mentala press och den-svåra-andra-skivan-attityden. Istället spottar han ur sig ytterligare en tonårsförälskelse. Nocturne precis som föregångaren Gemini omges av ett romantiskt skimmer. Det går inte att blunda för.
När man nästintill gett upp hoppet om att pop kunde låta så här när vi skriver 2012 får vi en loska i ansiktet. Ett brinnande hjärta, ett kärleksbrev eller ett tecken från ovan. Kalla det vad du vill. Den enkla uppbyggnaden följer en redan utstakad väg. Men långt ifrån förutspådd. När en hel värld är upptagen om att hitta framtiden letar sig Wild Nothing vidare i popdjungeln. Deras simpla, men samtidigt så lättsamma gitarrslingor andas mer rätt än någonsin, när kampen utanför dessa harmonier handlar om beats och laptops. Men det är mer än en tillflykt.
Det är inte pop rakt upp och ner. Så enkelt är det inte. Skelettet av gitarrer omges av drömska ljudbilder. Inte lika flörtiga och framfusiga som de på Gemini. På Nocturne svävar de mer i de dolda. Även om det är uppenbart från inledande Shadow till avslutande Rheya att att Nocturne är i navet för dreampop. En av årets vackraste plattor tar oss tillbaka till brittiskt 80-tal inte minst på This Chain’t Won’t Break, skivans självklara mittpunkt. Och jag drömmer mig bort till en spårvagn vid Järntorget i den becksvarta sommarnatten. Hand i hand.