Jack White bevisar varför han är en av våra största
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Jack White

HMV Hammersmith Apollo, London

Betyg: 9/10

Jack White, den mannen har fler strängar på sin lyra än de flesta. Möjligtvis ett söndermalt uttryck, men som Jack White definierar bättre än många som fått följas av epitetet. Nu står han på egna ben, förvisso har han varit högst drivande i sina tidigare projekt, men det är först nu som Jack White är ensam på omslaget och kan kalla sig soloartist. Men tro inte att Jack White på egen hand låter gitarren yla och att Marshall-förstärkarna vräker ut de massiva ljudbilderna. Det är fortfarande ett lagarbete, även om Jack White ständigt befinner sig i epicentrum.

Jag slås av det tajta samspel som utgörs av Jack White och hans noggrant utvalda musiker. Kvällen till ära är samtliga bandmedlemmar kvinnor. Och det sägs att han har två uppsättningar, en manlig och kvinnlig, om så är fallet vet vi inget. Det vi kan bekräfta är att brudarna rockar röven av oss.

Soloalbumet Blunderbuss är ett av 2012 års mest lovordade och omtalade skivor. Egentligen inte särskilt konstigt, enbart den repertoar Jack White besitter skulle på egen hand få medierna att dregla inför ett skivsläpp. Men det är inte hans förflutna som prisas på nya skivan Blunderbuss, snarare hans fortsatte utveckling till 00-talets största musikaliska geni. Få om ens någon kan tävla med Jack White om titeln som rockstjärna.

Det blir en kavalkad av hits där låtmaterial från alla håll och kanter mixas in. Inleder stilistiskt med Dead Leaves And The Dirty Ground från The White Stripes-tiden för att sedan tvåla till oss rejält med sina framtida klassiker Sixteen Saltines och Missing Pieces. Den förstnämnda med ett intro för världens alla arenor. Kanske har han lyckats med det omöjliga? Två arenalåtor under sin livstid. Den sitter åtminstone rakt i krysset.

Ni som tvivlat på rocken och gitarrernas existens. Jack White är vår frälsare. Satan vad det är gas i den gitarren. Fullkomligen river sönder mitt lilla hjärta.

Men tro inte att det enbart blir guldkorn från The White Stripes vid sidan av Blunderbuss. När The Raconteurs-dängan Steady, As She Goes dimper ned, sitter jag där, med världens största leende. Troligtvis är det någon annan som gläds extra när Blue Blood Blues från Dead Weather rivs av. Men framförallt väntar vi med stor spänning på Seven Nation Army. Det tar två sekunder, sedan står hela läktarsektionen och bidrar i den allsång som ståplats jobbat på under hela föreställningen. Den där låten som är större än The White Stripes och Jack White är bull’s eye även ikväll. Jag vågar inte ens föreställa mig hur magiskt det här kan bli i Roskildenatten.