Det var tidigt 2012 när jag blev introducerad för Jacuzzi Boys och jag var i mitten av en turbulent garagerock-dyrkande era. En era då jag helhjärtat började uppskatta skräniga gitarrer och kass inspelningskvalitet.
Över ett år har gått sedan No Season och Glazin’ frekvent strömmade ut ur mina högtalare och garagerockbanden som har hunnit slå igenom sedan dess går inte längre att räkna. Namn som FIDLAR, Metz och Splashh börjar arta sig i festivalernas line-ups och återigen börjar vi röra oss tillbaka till 90-talets Seattle där skivbolagen började signa alla som spelade högt, lo-fi och med en don’t care-attityd. Skillnaden idag är att garagerockarna bor vid havet. Det ska vara palmer och blommor, kanske ett strand-klingande bandnamn och helst av allt ska man bo i Kalifornien eller som Jacuzzi Boys; i Miami, Florida. Faktum är att alla dessa band till slut öppnade upp för en helt ny genre kallad beachrock.
Studioalbum nummer 3 har äntligen fått se dagens ljus och innehåller några av deras starkaste alster någonsin. Alla spår tycks vara doppade i ett dovt, guldskimrande lager och jag hinner tänka att beachrocken nog aldrig varit så här pass clean utan att behöva hamna utanför garage rock-genren. Men precis när jag tänkt detta så börjar femte spåret Rubble. Den slår omkull alla förutfattade meningar jag haft om hur Jacuzzi Boys nya sound skulle låta efter att tidigare ha hört singeln Double Vision med sin genomträngande pop-aura och sitt ”t-t-t-t-t-t-take it apart”. Det fina är att Rubble, som är Jacuzzi Boys kanske mest skräniga låt någonsin, befinner sig mitt i deras mjukaste, mest dynamiska album. Den följs upp av Over the Zoom som likväl hade kunnat vara skriven och framförd av The Runaways om det hade slagits hårdare på instrumenten och om det hade varit Cherie Currie och inte Gabriel Alcala som skött vocalsen.
Efter att Alcala desperat vrålat you don’t laugh/you don’t cry/you don’t know till de pumpande trummorna i Guillotine faller de tillbaka ner i det sound som definierar det nya Jacuzzi Boys. Ett Jacuzzi Boys som uppenbarligen vill färdas åt ett annat håll än den Ramones-influerade gitarrocken och de charmiga textraderna i exempelvis Koo Koo With You eller Blow Out Your Lights från de två tidigare albumen. Jacuzzi Boys känns oklart och svårt att placera. Det är garagerock i uppväxt-stadiet. Det är nu boysen växer upp och utvecklas ifrån den genre de så stenhårt hållit fast vid. Det gör mig en aning förtvivlad att inte kunna avgöra om Jacuzzi Boys är deras bästa album någonsin eller bara ett osäkert mellansläpp innan den verkliga förändringen sker. Men som de själva uttryckte det: ”On this record, we totally said, ’Fuck it,’” vilket är kanske det mest garagerock-iga som går att göra.