”Jag älskar Bobban men detta var långt ifrån bra.”

Bob Dylan, Peace & Love

Betyg: 3/10

En av de största trubadurerna vi någonsin har och lär få skåda och vars sångtexter samt melodier har format en hel värld skulle göra en exklusiv festivalspelning. Bob Dylan var på förhand en av huvudanledningarna till varför folk vallfärdade till Peace & Love och varför 50 000 biljetter tog slut blixtsnabbt. Kul för festivalledningen men långt ifrån lika kul för åhörarna skulle det visa sig. Att hans bäst före datum gick ut för tiotal år sedan är allmänt känt men det var nog få som räknade med att spelningen skulle bli en så katastrofalt stor besvikelse som den blev.

När jag någon timme före konserten fick ett sms som förklarade att fotodiket skulle vara stängt och att det skulle råda fotoförbud under Bob Dylans spelning så började min bägare fyllas på, något den fortsatte göra successivt under spelningens gång. Detta i kombination med den restriktiva produktionen som behöll en avlägsen och fast kameravinkel som visades på storbildsskärmarna gav knappast ett bra första intryck och smittade genast av sig på min uppfattning och den allmänna presumtionen om att Dylan har blivit en tråkig surgubbe. Vi vet att du är gammal. Vi vet att du är rynkig. Vi vet att det är normalt. Det är okej. Du är en legend.

När han kliver på scenen ställer han sig blygsamt i skymundan bakom synthen i det högra hörnet och kör igång utan någon slags hälsning eller presentation. Där står han, den störste av de alla, som en liten myra framför en massiv backdrop som motvilligt drar åt sig all uppmärksamhet. Det enda som urskiljer honom från de övriga på scenen är den svarta klädseln och den matchande hatten.

Röstmässigt låter han mycket bättre än häromåret då jag såg honom på Globen men det är fortfarande långt ifrån en opera och stundtals måste man anstränga sig för att begripa vad det är för låt som framförs; de har med årens turnerande kommit att omtolkas till i princip oigenkännbarhet. Vissa finner det intressant men jag har alltid tillhört oppositionen. Jag blir därför förkrossad men knappast förvånad när jag hör min favorit Don’t Think Twice, It’s Alright bli våldtagen av låtskrivaren själv.

Trots vissa glädjande rörelser på scenen och fenomenala munspelsslingor visar sig det svårt att rubba publikens sinnesstämning märkbart. Efter knappt en timme slår sig ett fåtal pionjärer ner på gräset medan andra lämnar området helt och hållet. Detta triggar igång en dominoeffekt som får fler att ansluta sig. Om det är något som räddar betyget så är det dels hans envishet men främst alla dessa fantastiska och begåvade bandmedlemmar som omger honom. De sköter sina instrument exemplariskt och anpassar ständigt tempot för att inte lämna en släpande och trött Dylan bakom sig.

Olyckligtvis kan bara den mest inbitne fanatikern påstå att detta var en bra spelning och våga beskriva den med mastodonta ord. Jag älskar Bobban men detta var långt ifrån bra. Det irriterar mig att många säkerligen betalade en festivalbiljett för att se enbart honom och blev berövade denna upplevelsen i sin totala helhet. Det handlar inte längre om att gilla dagens uppträdanden för det är svårt. Det handlar om att kunna säga att man har sett och upplevt en av världens största artister någonsin. När knappt det tycks gå att göra längre så kanske det är dags att skrota turnébussen och lägga munspelet på hyllan.

När vakterna började gestikulera åt en sittande publik att resa sig upp – antagligen på begäran av Dylans entourage – så uppstod en slags pinsamhet och besvikelse. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över och mig att lämna spelningen och springa över till Those Dancing Days där folk dansade och log för glatta livet.

Text: Maksim Milenkovic