”Jag får spara på alla mumsiga adjektiv, till en annan gång.”

Adele – 21

Betyg: 4/10

I veckan släpps uppföljaren på engelska Adele’s debutalbum 19. I likhet med debuten består hennes nya titel endast av två siffror, nämligen 21. Festivalrykten har lyssnat lite, och kan efter några genomlyssningar intyga att även Adele själv verkar ha växt några centimeter i sitt artisteri sedan 19. Soulsångerskan slog som bekant igenom med debutsingeln Chasing Pavements, en beklagligt trist dänga som vi nog alla hann ledsna på.

Pressreleasen till 21 inleds med en förteckning över några betydande influenser. Enligt Adele själv, givetvis. Här finner vi namn som Wanda Jackson, Mary J Blige, Kanye West, Mos Def, Tom Waits och Andrew Bird. Pannan skrynklar sig genast. Jackson och Waits, okej. Var de andra kommer in i bilden, förblir dock något av en gåta.

21 är soulpop rakt igenom, i ett slags högljutt girlpower-stuk som vi sällan hör just i England. Hennes röst är minst sagt fylld av dynamik, och skulle kunna jämföras med såväl Florence Welch som Alison Moyet. Under de stunder då hon lyckas som bäst, doftar ljudbilden ljuvligt av något mera traditionell soul. Det är laid-back, det är avslappnat. Men ack, säger Erik, det här kan jag ju inte lyssna på. Vi har hört det förr, kvinna. Turning Tables och One And Only stinker powerballad mer än något annat, och det säger såklart en hel del om hur Adele får sina mindre intressanta stycken att framstå.

21 består av skön, mestadels pianobaserad soulpop som utan tvekan kan ses som ett stort kliv framåt i sångerskans karriär. Det räcker dock inte särskilt långt i mina ögon, detta var inte på långa vägar vad jag hade hoppats på. Jag får spara på alla mumsiga adjektiv, till en annan gång.

Skivans bästa låt: Set Fire To The Rain

Text: Erik Stubbfält