”Jag föredrar att stanna där, i den mörka klubbens allra ensammaste hörn.”

Mount Kimbie, Hultsfred

Betyg: 8/10

När dubstep utvecklades från UK garage någon gång i början av 2000-talet hade genren inte fått något större genomslag. De senaste åren har dubstep eller post-dubstep korats till framtidens klubbmusik på bloggar och creddiga musiksajter. Mount Kimbie är en, självklart brittisk, duo som lyckats ta sin lågmälda och samplande dubstep utanför källaren eller, om man så vill, de mörka klubblokalerna på södra Londons bakgator.

I Teaterladan på Hultsfred, numera White Stage, bjuder man på en spelning som vidrör många sinnessfärer i all sin mystik. På scen står ett antal elektroniska apparater uppradade såväl som en golvpuka och en cymbal. Kai Campos går in på scen och slår aggressivt med trumpinnarna på en pad och genast slår sig en djup bas sig fri och dunsar ur högtalarna. Lamporna blixtrar och Dominic Maker sköter övriga ljud vid sin laptop och sina synthar. Det är som att ett mullrande åskväder bryter ut, och genast känns det som om jag sitter i en bil i en piskande storm med regnet smattrandes hårt mot framrutan. Basen är överväldigande och nästan för hög, trots att just bas och rytm är grundelementet som dubstep kretsar kring.

Förvridna röstsamplingar, udda ljudlandskap och korta (elektroniska) virvelslag karaktäriserar spelningen. Knappar trycks in, tangenter ned och gitarrtoner plockas av både Campos och Maker där de flexibelt turas om att byta instrument. Mystiken tätnar, och jag inser att dagens DJ:s inte kommer undan med att vrida igång ett beat och sedan stå och slå med näven i luften. Mount Kimbie har konstant fullt upp med alla de ljudlandskap de stilistiskt målar upp, och det är roligare att titta på än en kille som gömmer sig bakom sin laptop. Men när dimman lättat och mystiken lagt sig efter Would Know står där två enkla killar, ej längre skyddade av det blixtrande scenljuset. Det råder de snabbt bot på med gitarrslingor dränkta i ett tjockt lager reverb, och jag översköljs av en känsla av fukt och droppar som om jag vilade fingrarna mot våt asfalt.

Mount Kimbie gör det vi kan kalla dansmusik 2.0. Personlig dansmusik att blunda och bli en del av, bli berörd av och inte besinningslöst hoppa runt till. Själv ser jag det inte som något man dansar med sina vänner till, snarare som en verklighetsflykt, ett tillstånd att sjunka in i samtidigt som man känner den tunga basen överskölja varenda element i hela kroppen. En siren tjuter avlägset från Makers keyboard. Samtidigt är jag i ett tillstånd då allt känns behagligt avlägset. Jag föredrar att stanna där, i den mörka klubbens allra ensammaste hörn, framför att stå och hoppa till ytligt technodunk.