Jake Bugg
Hovefestivalen, 2/7-2013

Med det självbetitlade debutalbumet kom hyllningarna, somliga såg honom som en ung Alex Turner och vissa drog paralleller till självaste Bob Dylan. Egentligen inte särskilt konstigt då hans musik bär spår av det melankoliska lugn och den innerlighet som några av av världens främsta textförfattare bidragit med genom åren. Men det är trots allt en viss och ganska betydande skillnad. För även om hans texter är imponerande för en 17-åring, rör det inte på djupet likt Dylans oförglömliga skatter.

Jake Bugg har en bit kvar till sina idoler. Just nu framstår han närmast som en indieversion av valfri produkt från televisionernas talangfabriker där han står med sin gitarr och överöses med bultande tonårshjärtan. Det är trots detta en ganska trevande inledning; scenen är på tok för stor och Bugg ger ett ganska intetsägande intryck. En majoritet har valt att placera sig i de bakre regionerna för att träffas av solens sista strimmor. Det blir en distans mellan publik och Bugg som blir allt för tydlig. Kontrasterna mot Glastonbury där han samlade kanske 30 000 personer måste vara surrealistiska när allsången tar slut redan efter tredje raden. Framför allt är det trist.

Det är först när tempot trissas upp som han skakar lite liv i den här aftonen. Seen It All tar oss från en monton dimma där vartenda fingerplock känns stulet från Tallest Man On Earth. Så är det givetvis inte, men med sin akustiska gitarr gör han trots allt anspråk på en scen där svensken med den whiskeybrummande rösten de senaste åren blivit vår tids Bob Dylan.

När den unge britten gästade Coachella förde han sig med självsäkerhet, lika övertygande är det inte nu, även om han stramar åt sitt ansikte och svänger runt med gitarren ett par varv.  Men det krävs inga piruetter eller någon större taktkänsla. Vi nöjer oss med de behagliga ackorden i Broken för att sedan sluddra vidare i Country Song, där och då är det som bäst.