Jake Bugg
Münchenbryggeriet, 16/10-2013

Lokalen är välfylld när Münchenbryggeriet gästas av Nottingham-sonen Jake Bugg. Till min stora förvåning är det inte dagens youngsters som varken syns eller hörs mest – det är damen bredvid mig som passerat 50-sträcket som nästan kan varenda textrad och en kostymklädd man som brister ut ”we love you Jake Bugg”. Och nej, det är förmodligen inte en Skavlan-effekt, det rör sig snarare om Bob Dylan-paralleller.

Med sitt andra album i ryggen spänner Bugg bågen för musik som innehåller både politiska skildringar och personliga trauman. Shangri La är ett album fullpackat med frustration och förälskelser, där han tar ett kliv från working class hero-stämpeln som annars är stämplad i pannan. Den här kvällen blir dess alster lite som en godispåse: några självklara pusselbitar, de där karamellerna som smäller lite extra och de där man ångrar att man överhuvudtaget tog med.

Det är ganska tydligt hur debuten blir kvällens tändvätska, inte för att materialet på Shangri La inte håller klassen – det handlar om igenkänningsfaktor, och där ligger tyvärr det mesta i lä, bortsett singlarna Slumville Sunrise och What Doesn’t Kill You.

Den nasala rösten tränger igenom oavsett om han piskar upp oss med allsångshymner som Seen It All eller betydligt mer nedstämda och britop-inspirerade A Song About Love. Det går givetvis att diskutera huruvida Jake Bugg är vår tids Bob Dylan, men mer intressant är dock vilken ”hitmaker” han har kommit att bli. Att han brottas om första platsen på albumlistan må vara en sak, desto viktigare är responsen i Country Song eller kvällens tre avslutande paradnummer.

Ensam med en gitarr i sånger om förlorad kärlek får han alla att skråla med i sentimentala Broken som omvandlas från en sorgsen låt till en uppiggande kick inkluderat tändare och svajande händer i luften. Det är från en blivande allsångsklassiker vi slungas in i en annan: Neil Youngs My My, Hey Hey. Den sista laddningen stavas Lightning Bolt där mer eller mindre det sista krutet bränns.