”I’ve seen it all” sjunger Jake Bugg på sitt debutalbum och refererar till knivfester i ett ruffigt Nottingham. Stabbing-kulturen är utbredd i Storbritannien och Glasgow är exempelvis en av Europas farligaste städer där du måste passera metalldetektorer för att passera entrén till stadens nattklubbar. Den där ruffiga working class-stämpeln är invaggad efter att ha vandrat Nottinghams skitiga gator. Dess politiska agenda lyser igenom för en grabb som växt upp i en värld långt från det finrum som han nu befinner sig i. Prada-skor fanns aldrig på kartan, nu är det verklighet. Och det märks ett tydligt skifte från folkliga ideal till mer kärleksfulla sådana. På debuten fick vi ett smakprov av öppenhjärtiga spåret Broken som stundtals öppnar tårkanalerna. Med sitt andra album Shangri La fortsätter han på den vägen. Utgångspunkten är en ung mans frustration och massvis med romantik.
Jake Bugg har aldrig varit lika närvarande eller personlig som nu. En brusten relation har på två veckor tillsammans med mästerproducenten Rick Rubin kastats ihop till en uppföljare. Bitvis är det här nya kronjuveler, bitvis är det här ett ihopkok. Skivans främsta brist stavas verkligen inte hits, Jake Bugg är fortfarande en hitmaker, om än inte lika direkt den här gången. Istället är det just den där känslan av att han omöjligt kan ha kramat ur sig allt. Han nämner själv att det var en hektisk period där turnerandet styr honom snarare än hans skapande. Tyvärr sätter det sina spår, lite stampigt och trist blir det mellan varven.
Men jag förlåter när jag hör kärleksflykten Me And You förenat med dess country-influenser; en av höstens mysigaste ögonblick. Kanske är det hans främsta styrka: att skapa catchiga melodier med omsorgsfulla texter. Bortom kärlek och uppgivenhet spänner han bågen åt riktningar som påminner om Sheffields stoltheter, Arctic Monkeys. Alex Turner och hans manskap är ett stenkast bort i låtar som Slumville Sunrise och tungviktaren What Doesn’t Kill You. Inte lika självklar som sin debut men fortfarande tätt i hälarna på Bob Dylan och Alex Turner, då är det svårt att klaga.