Pianot som öppnar Assume Form skjuter upp mot skyarna. Redan vid första anslaget vittnar klangen om tonen i James Blakes fjärde studioalbum. Assume Form fungerar som en förlängning av The Colour in Anything, med alla sentiment intensifierade. Den Blake vi tidigare har förväntat oss måla upp mörka, intensiva eller ruvande verk presenterar nu något som känns mer rättframt. Med en mer komplex ljudbild som kompensation finner vi Blake beskriva rakare känslor än någonsin tidigare.
Assume Form har målats upp som en biprodukt av Blakes kärleksrelation. Albumet vandrar mellan tillit och varsamhet, närhet och distans. Skiftet i intimiteten under albumets gång är den största drivkraften och sker nästan kronologiskt. Vi går från spår om att smita hem mitt i natten efter emotionellt bökiga one-night-stands och rader såsom ”she’s no traitor” till Blakes kapitulation och hans centrering kring en annan människa. Han går från att sjunga om henne till att sjunga till henne. Det hela får sitt stilla klimax i Lullaby For My Insomniac – när Blake verkar ha rivit alla skyddsbarriärer och släpper garden helt.
Lättnadskänslan i Assume Form handlar inte bara om att hitta hem i någon annan utan också att finna någon slags ro hos sig själv. En stor del av albumet är ett slags retrospekiv av Blakes mående, som efter en flytt till Los Angeles har fått lite mer solljus och hjälpt honom på traven. Blakes anföranden om detta är ibland så rättframma och avskalade att man hajjar till, och han beskriver det själv som ”en egomanikers inre monolog”. Allt skiftar mellan det där bortkopplade depressionsfiltret och känslan av att närma sig sin mänsklighet igen.
I den mån Assume Form är flygande lätt kompenserar den också i tyngd – med Metro Boomin bakom spakarna på vissa spår och Blakes lek med röstlägen som ibland nästan blir gutturala. Det är samplingskompakt och elementrikt och har allid något oväntat på lut. Det rika soundet ger stabilitet, men med stora samplingar och mastiga trap-beats så blir soundet stundtals lite hoppigt. Enkelheten gör Blakes röst mer rättvisa, och det är när den får allra mest plats som det når nya höjder.
Assume Form är som allra bäst när den lyfter från marken, när den tar in gästartister som ROSALÍA och André 3000, när det slår ner alla skyddsbarriärer, i I’ll Come Too och Barefoot In The Park. När Blake landar i rena, skära kärlekförklaringar känns det som mest genuint och ofiltrerat – Assume Form landar i en berättelse om att bygga bo i någon annan och att bygga upp sig själv.