James Blake värmer frusna själar
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

James Blake

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 8/10

Nyligen strömmade franskrostat ut ur högtalarna, inför vad som varit festivalens största publikhav. Det är en imponerad uppställning som inte bör liknas vid något annat än en ångvält som slår sig fram i kylan. Strax därefter på en intilliggande scen är det brittiska James Blakes tur att värma våra frusna själar.  Mörkret har fallit handlöst över oss och den sibiriska kylan som svept in över festivalområdet håller ett stadigt grepp om festivalbesökare som söker värme. Mina fingrar är sedan länge förlorade och mina fötter ger snart vika. Men James Blake låter oss aldrig gå under. Även om han påpekar att han inte tidigare lirat under temperaturer likt dessa. Förståeligt, termometern visar fyra grader celsius.

Under fjolåret var han i rampljuset, konstant. Storbritannien spottade ur sig sängkammar-pop från storstädernas förorter, där James Blake blev ett praktexempel. Den post-dubstep James Blake presenterade förra året, utgjorde något utav kritikernas absoluta favoriter, och är långt ifrån daterad. Det är få som lyckas förena pop och dubstep på ett lika naturligt sätt som Blake, vilket är en av anledningarna till grabbens stora succé. I Never Learnt To Share vecklar ut sig i mörkret, det försiktiga introt acapella för att sedan ta vid med festivalens överlägset största basgång. Likt Pantha Du Prinnce The Splendour är det här en genialisk låt, som bygger och bygger. På den här sidan av dubstep om man nu kan se det så, råder det inga tvivel om att den brittiska eran och kulturen fortsätter sätta djupa spår, medan diverse andra varianter enbart river upp människors hjärtan.

När jag är som närmast att ge vika för kylan, finns han där. Den varma rösten i Limit To Your Love tillsammans med de brummande pianoackorden tänder lågor jag inte trodde fanns. Var det ens någon som vågat räkna med att Unlucks friska vindar skulle kännas värmande? Vi står där, fast frusna, med glödande hjärtan och bara äter ur James Blakes händer. Så enkelt, så vackert.