Man vet aldrig var man har James Ferraro. Förra årets Sushi var en samling futuristiska danslåtar medan 2011 års Far Side Virtual var en resa genom 80-talsinspirerad reklammusik. På NYC, Hell 3:00AM tar Ferraro återigen ett nytt grepp vilket resulterar i hans mest ambitiösa album hittills.
”Money. Money. Money.” På introspåret påminner James Ferraro oss om vad som styr världens ekonomiska huvudstad New York – pengar. Att albumsläppet sammanfaller med en ekonomisk kris i USA är nästan för bra för att vara sant. Ferraro tar med oss på en resa genom ett samhälle nära bristningsgränsen och gör detta med depraverad populärkultur som huvudfokus. Alla samplingar av text-to-speechröster, desperata samtal och tunnelbanetåg som åker förbi lyckas med konststycket att faktiskt föra lyssnaren till New York klockan 3 på natten. Och det är inte direkt den fina sidan som visas.
Trots att NYC, Hell är James Ferraros mest ambitiösa album till dags dato är det också hans minst lyssningsbara. Dels innehåller albumet få riktiga låtar och många mellanspel och stämningsskapande ljudbilder. Ferraros sällan hörda stämma är ofta lämnad helt ofiltrerad – vilket bidrar till en nakenhet och skörhet, men är problematiskt eftersom han faktiskt inte kan sjunga. Men det absolut största problemet med NYC, Hell är dess längd – albumet klockar in på lite över en timme. Till och med Far Side Virtual var trots dess fullkomligt sinnesrubbade koncept ett lättare album att lyssna på.
Ibland lyckas han dock – på Eternal Condition är hans bleka stämma passande och dess inledande melodi är den finaste stunden på albumet.
Albumet avslutas på samma sätt som det började, med en loopad textrad. ”American violence. American violence. American violence.” James Ferraro balanserar på en slags klyschighet här. NYC, Hell är nog en historia som Ferraro behövde berätta. Jag önskar bara han hade gjort det på ett annat sätt.