”Det är fortfarande samma typ av låtar, men med riktiga musiker istället för elektronik”. Så sa Jamie Woon i en intervju med radiostationen Beats 1 inför släppet av Making Time. Det lät spännande. Den luftiga, dubstepinfluerade produktionen på debuten Mirrorwriting var viktig och tongivande, men i grunden fanns välskrivna R&B-låtar. Rimligen borde de klara sig bra även med utbytt instrumentering. Tyvärr kommer vi aldrig få veta det, eftersom Jamie Woon ljög.
Istället för pigg, framåtsträvande R&B med urbant dansanta rytmer bjuder Making Time på en osammanhängande blandning av saker Jamie vill doppa tårna i. Lite folk, lite funk, lite acid jazz. Den senare utgör någon sorts grund och sammanfattar vad som egentligen hänt: Jamie Woon har bytt perspektiv från poppens till jazzens. En stillastående, loungig och ofta intetsägande variant av jazz, dessutom. Bästa exemplet är Lament. Försöket att vara coolt tillbakalutad och samtidigt experimentera med låtstrukturer misslyckas fatalt, och istället får vi stillastående musik som säger absolut ingenting. Som en tisdagskväll där disken tar lite för lång tid. Den plågsamt långsamma refrängen toppas med ett ännu mer segdraget trumkomp. Det är svårt att förstå att det här är samma artist som för några år sedan debuterade med framåtanda och modernitet.
Andra halvan av skivan rör sig delvis bort från det träsket och in i någon sorts avskalad folkpop. Tankarna går till den fransk-kubanska duon Ibeyi. Bitvis påminner det också om Radiohead, men utan allt det som gör deras musik så levande. Ska vi enas om att inte berätta för Thom Yorke att han inspirerade det här?
Som tur är finns det ljusglimtar i mörkret. Ganska många, faktiskt. Sharpness och Celebration är det som Jamie strävade efter: drivna R&B-låtar med akustisk sättning. I den senare gifter sig spöklika trumpetfill med en svagt distad, nedpitchad röst och blir kittlande. Thunder leker med möjligheterna som bandet (och rösten) bjuder och är skivans svängigaste stund. Forgiven är suggestivt cool.
Det väger dock inte upp för den kladdiga dy som Jamie Woon har trillat ner i. Att ersätta det urbant elektroniska med ett jazzigt liveband var ingen dålig idé på pappret, men i verkligheten visade den sig vara alldeles för vågad. I Message sjunger han: ”We need to talk about the way it could be in 2023”. Och ja, Jamie. Om du ska fortsätta såhär måste vi nog det.