Intervju

Jamie xx är det pulserande hjärta som bär The xx

Publicerad: 13 juni 2012 av David Winsnes

En kall januarikväll 2010 når The xx Göteborg. Biljetterna är sedan länge slutsålda, men några dagar tidigare har ytterligare ett antal släppts då spelningen flyttats från varma Pustervik till den gympasalsliknande lokalen Brew House. Det suckas och jublas om vartannat, beroende på om man redan sen tidigare har ett konfirmerande mail från Ticnet i sin inbox eller inte. Pustervik är skräddarsydd för subtilitet, för minimalism – för musik som viskar – och konsertmässigt känns flytten på förhand som en flopp.

Väl på plats spelar det ingen roll.

Jag har varit på många klubbspelningar i Göteborg men aldrig har det varit så tyst som på Brew House den 21 januari. Dagen efter delar Patrik Lindgren i Göteborgsposten ut högsta betyg och skriver att ”kanske blir det aldrig något mer”. Han menar att det inte är helt lätt att se trion gå vidare efter den hysteriska vinter som omgett dem.

I dåvarande intervjuer med bandet ligger all fokus på vokalisterna Oliver Sim och Romy Madley Croft. Deras barndomsvänskap målas upp som det som definierar och ställer dem utanför mycket av det som pågår under samma period. Att de är 19 år gamla och för en knapp sekund tittar varandra i ögonen på scen när de sjunger ”Sometimes I still need you”. Två röster som avlöser varandra på ett så självklart sätt att när de väl flyter samman låter de som en kropp.

Jamie Smith syns knappt till i pressen. När Sonic träffar The xx i Göteborg beskrivs han senare i artikeln som närmast autistisk. Enda gången han öppnar munnen är då han talar om att han vill ägna sig åt mer strukturerat studioarbete för bandets räkning i framtiden. I en tid då varje utmärkande drag kan innebära månghundraprocentigt fler artiklar är en huvbeklädd producent inte förstavalet för tidningarnas vinklingar när det finns skvallerstoff till en kärlekshistoria att tala om.

Men på två och ett halvt år har mycket vatten runnit under broarna. Smith har på allvar etablerat sitt artistnamn Jamie xx genom otaliga remixer och en egen dubbelsingel, men framför allt för sin omtolkning av Gil Scott-Herons album I’m New Here. Herons första album på 13 år fungerade utmärkt på egen hand men det är ändå som om Smith använder sitt housepiano som en musikalisk defibrillator. Dubstepbeats som trycker på poesin tills den börjar andas.

Sommaren 2012 är Jamie xx i mina ögon en av de artister i världen som känns mest samtida. Han remixar till oigenkännlighet utan att kärnan försvinner, väljer nästan uteslutande den beaktande vägen där andra skulle valt att vräka på och inkorporerar till fullkomlighet även dessa skeva, elektroniska element i sitt bands gitarrmusik. Det sista gör honom extra intressant, den stora skillnaden jämfört med scenlikar som Joy Orbison och Ramadanman.

Jamie xx är det pulserande hjärta som bär The xx.

När han förra året avslöjade att bandets nya album influerats mycket av klubbmusik kom det knappast som någon överraskning. Smith har inte varit intresserad av techno och house en längre period av sitt liv men de senaste åren har det förändrats. Många har sedan dess hoppats att Coexist ska komma att omfamna Smiths soloutflykter och baserat på de fem bootlegsmakprov som cirkulerar runt verkar önskan slå in. Devotion, Strangers, Closer, Leave och Friction skulle från och till kunna vara samproducerade av Burial eller Zomby. Höjdpunkten Strangers, en sju och en halv minut lång smältdegel av beats och bas- och gitarrslingor, är långsamt sex.

Man behöver inte vara orolig, The xx kan fortfarande konsten att dämpa ned allt och andas ut. Och Romys och Olivers samspel är förstås fortfarande precis lika fängslande. I Devotion viskar Romy ”And the end is unknown, but I think I’m ready as long as you’re with me” med samma intima inlevelse som för tre år sedan.

Lindgren var säkerligen inte ensam om att ha fel om trions framtid i den där recensionen för ett par år sedan. Skillnaden mellan The xx och många andra band som det stormat publicistiskt kring är den råa talang, framåtsträvan och eftertänksamhet som finns här. The xx är lika tysta som förr, men Jamie xx andas lite, lite högre. Båda hans spelningar på Hultsfredsfestivalen kan komma att bli svenska festivalklassiker.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1233 [name] => Jamie xx [slug] => jamie-xx [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1234 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 61 [filter] => raw ) )